Sommaridyllen finns på Åland
Publicerad 2012-07-23 14:42
På Åland är sommaren som den var förr. Röda stugor, cykel och fiskspö. Resan hit kostar också som förr i tiden – billigare än en tur med Stockholms tunnelbana.
De har inte så bråttom, säger Michael Lagerkvist som just har kommit upp från havet efter en stänkduell med dottern Magda. Han beskriver något kännetecknande för Åland. Det lugna tempot.
För det är slående, här känns som om man har gott om tid, stressen hemifrån rinner snabbt av. Och finns det tid finns vänlighet; människor vi möter har tid att prata och anstränger sig verkligen för att vi ska få det bra.
För det är slående, här känns som om man har gott om tid, stressen hemifrån rinner snabbt av. Och finns det tid finns vänlighet; människor vi möter har tid att prata och anstränger sig verkligen för att vi ska få det bra.
Michael Lagerkvist är här över helgen med flickvän, barn, barnbarn och svärson från lite olika orter i Mellansverige. De är i Degersand på södra Eckerö, barnbarnet Olle (1,5 år) gräver av hjärtans lust i sanden och sprätter på mamma Erika och morbror Johan.
– Naturen är fin. Och så är det lagom avkopplande, det är inte så jättemycket folk här, säger Michael.
Nej, det är inte så mycket folk, konstigt nog. Bara några timmar med båt från Stockholm med omnejd finns 6 500 vackra öar. De borde vara översvämmade av svenskar som vill njuta av sommaren, men så är det inte. Trots att det kostar betydligt mindre att åka till Åland än ut till Stockholms skärgård.
Att resan är billig beror på att färjerederierna tjänar sina pengar på tax-freehandeln. Och kanske är det så att Åland har försvunnit in i tax-freedimman, hela den åländska skärgårdens möjligheter döljs bakom pirror med ölflak och sprit.
Av alla som åker Ålandsfärjorna är det få som går i land och stannar ett tag. Synd, Åland är värt ett besök.
De släta hällarna i röd rapakivigranit liksom smyger upp ur havet och är underbara att sitta och fika eller bada och sola på. Eller njuta av solnedgången, då glöder de röda hällarna i kvällsljuset. Och eftersom Åland lär ha flest soltimmar i Norden under maj till augusti är det hyfsat stor chans att man får njuta.
Tillsammans med sonen Albin testar Mattias Onno ett nyinköpt kastspö. De hoppas på abborre, som det finns gott om, och vill inte ha gädda, som det också finns gott om. De bor i Vallentuna men Mattias mormor bor på Åland så de är här ofta.
– Allt är bra, men bada är roligast, och att åka båt, säger Albin.
– Man får frid här som ingen annanstans. Det är som om tiden stått still i mormors stuga. Över lag finns det många gamla hus, man bevarar det gamla fina, säger pappa Mattias.
Tiden har bromsat in här i öriket mitt i Östersjön. Åland är som Sverige var förr. Men nästan ännu svenskare. Åländskan som pratas är kanske den egentliga rikssvenskan, har språkhistorikern Fredrik Lindström påpekat. Och här lever den röda svenska stugan i högsta välmående. Välskötta, ofta med blåa dörrar och intrikata fönsterinramningar, står de i lummiga trädgårdar och väntar på att det alldeles strax ska serveras nybakade kanelbullar och saft i bersån intill. Röda väderkvarnar i trä med vingarna kvar finns det gott om, liksom ladugårdar med en bro upp till höskullen.
Att öarna inte har exploaterats beror på hembygdsrätten, den som säger att man måste vara ålänning för att få äga en fastighet. Det sätter en rejäl broms för fastighetsspekulationer.
I Storby, huvudorten på Eckerö, är nästan alla trähusen kvar, visst finns en ny väg men längs den gamla står de sekelgamla gårdarna bland böljande åkrar och betande hästar.
Sommaridylliskt som i Astrid Lindgrens ”Barnen i Bullerbyn”. Och alldeles intill, bland fiskebodarna i Käringsund spelades delar av ”Saltkråkan” in på 60-talet. Bodarna och miljöerna finns kvar och det är som om Tjorven och de andra också fortfarande springer runt här. En svag doft av tjära ligger i luften.
Mellan kobbarna pilar små båtar med utombordare. De stora vrålåken som dundrar runt i svenska skärgårdar kommer inte hit och det gör en hel del för den lugna stämningen. Det gör också att det är roligt att paddla här även under högsäsong. Ser man bara upp för Ålandsfärjorna så är risken liten att bli rammad.
I dag är det lätt att glömma hur centralt Åland har varit genom historien. Läget mitt i havet har varit strategiskt mycket viktigt. Här har stormakterna gjort upp om herravälden flera gånger. Eckerös vackra post- och tullhus undgår ingen. I dag är storleken nästan absurd men när ryssarna byggde det 1828 var det en maktdemonstration västerut. Eckerö var Rysslands gräns mot Sverige i över 100 år.
Tillsammans med Bomarsunds fästning är huset ett konkret bevis på den ryska ockupationen. Fästningen bör man också se, de sexkantiga granitblocken är spektakulära och storleken på anläggningen hisnande. Och så kan man begrunda det där med krig och hur mycket resurser och liv det kostar. I över 20 år byggde straffångar på fästningen. Det tog engelsmän och fransmän fyra dagar att skjuta sönder den i mitten på 1800-talet. Hoppsan.
Det är lätt att ta sig runt på Åland. Avstånden är förvånansvärt korta, mellan till exempel Eckerö och Mariehamn är det bara drygt fyra mil. Har man inte bil kan man ta lokalbuss, eller ännu hellre cykel.
Det finns gott om leder som är varierande och lättcyklade. Många småöar är sammanbundna av vägbankar och det är av någon anledning mycket roligare att cykla på en väg med vatten på båda sidor än på en omgiven av land. Där vägbankarna inte räcker till finns det färjor som binder samman de tusentals öarna. Man kan ta färjor ända till Finlands fastland.
Det ska den franska familjen Pascal-Jenny göra, de cyklar från Frankrike till Kina och är lyriska över Åland.
– Det är så vackert och allt är så välordnat, säger pappa Henri.
Anna, 11, håller blygt med medan syster Bartimée, 4, som blir skjutsad av pappa helst vill visa sitt egentillverkade pass. Mamman och en bror är redan några kilometer längre fram.
Mariehamn med sin träbebyggelse är en fin liten stad, starkt präglad av sjöfarten, som fortfarande är en av Ålands största näringar. Den som gillar båtar och traditionell sjöfart kan stanna länge här. På ena sidan av staden ligger Sjökvarteret, där det sjuder av traditionellt båtbygge och annat hantverk, även här svävar tjärdoften i luften. På andra sidan stadskärnan ligger ”Pommern”, världens enda 4-mastade fraktsegelfartyg bevarat i ursprungligt skick. Det är ankrat utanför Sjöfartsmuseet, som återinvigdes i april. Båda är väl värda ett besök. Här finns också flera fina stränder, om solen skulle skina som statistiken lovar.
Eftersom det inte är några större avstånd så är det enkelt att göra dagsutflykter även om man inte har bil. En cykeltur söderut till Järsö, där det finns ett trevligt fik, bjuder på vacker natur och går över fina vägbankar. Eller ta en vända till Kobba klintar vid inloppet, antingen i kajak eller med arrangerad tur i motorbåt.
Åland jobbar hårt för att lyfta sin närproducerade mat. Mycket handlar det om havtorn, äppelprodukter och egna mejerivaror. Det åländska smöret är väldigt gott, under det kan man gärna ha svartbröd, ett mörkt mustigt bröd med malt. Köp det helst i små bagerier, det som finns i snabbköpet är inte samma sak. Något som upprör Annette Andersson, som har bageri och gästhem på Eckerö:
– Det borde finnas regler för vad som kan kallas svartbröd, det där i affären är mest som limpa, säger hon och håller upp sitt egenbakade bröd, kompakt, svart och med en distinkt lukt av malt.
– Det håller 6 månader i kylskåp, jag har testat själv. Det är jättegott att smörsteka och lägga på skagenröra eller något liknande, tipsar Annette.
Riktigt svartbröd tar flera dagar att baka. Lång tid tar det också att brygga Ålands eget öl, Stallhagen. Så heter gården där bryggeriet ligger och här finns butik och restaurang med öltest och guidade visningar. Trevligt, hjärtligt och populärt.
– Vårt öl tar minst 4 veckor, som längst tar det 16 veckor att brygga. Fabriksölen tar kanske 48 timmar, berättar Anton Johansson medan han tar upp våra beställningar på lunch och öl.
Ölen finns i en mängd olika varianter vad gäller både styrka och smak. Anton rekommenderar årets sommarsmak, honungsöl, smaksatt med åländsk ljunghonung.
Snart står mat och öl på bordet.
Man kan bara konstatera att långsamt är gott.
– Naturen är fin. Och så är det lagom avkopplande, det är inte så jättemycket folk här, säger Michael.
Nej, det är inte så mycket folk, konstigt nog. Bara några timmar med båt från Stockholm med omnejd finns 6 500 vackra öar. De borde vara översvämmade av svenskar som vill njuta av sommaren, men så är det inte. Trots att det kostar betydligt mindre att åka till Åland än ut till Stockholms skärgård.
Att resan är billig beror på att färjerederierna tjänar sina pengar på tax-freehandeln. Och kanske är det så att Åland har försvunnit in i tax-freedimman, hela den åländska skärgårdens möjligheter döljs bakom pirror med ölflak och sprit.
Av alla som åker Ålandsfärjorna är det få som går i land och stannar ett tag. Synd, Åland är värt ett besök.
De släta hällarna i röd rapakivigranit liksom smyger upp ur havet och är underbara att sitta och fika eller bada och sola på. Eller njuta av solnedgången, då glöder de röda hällarna i kvällsljuset. Och eftersom Åland lär ha flest soltimmar i Norden under maj till augusti är det hyfsat stor chans att man får njuta.
Tillsammans med sonen Albin testar Mattias Onno ett nyinköpt kastspö. De hoppas på abborre, som det finns gott om, och vill inte ha gädda, som det också finns gott om. De bor i Vallentuna men Mattias mormor bor på Åland så de är här ofta.
– Allt är bra, men bada är roligast, och att åka båt, säger Albin.
– Man får frid här som ingen annanstans. Det är som om tiden stått still i mormors stuga. Över lag finns det många gamla hus, man bevarar det gamla fina, säger pappa Mattias.
Tiden har bromsat in här i öriket mitt i Östersjön. Åland är som Sverige var förr. Men nästan ännu svenskare. Åländskan som pratas är kanske den egentliga rikssvenskan, har språkhistorikern Fredrik Lindström påpekat. Och här lever den röda svenska stugan i högsta välmående. Välskötta, ofta med blåa dörrar och intrikata fönsterinramningar, står de i lummiga trädgårdar och väntar på att det alldeles strax ska serveras nybakade kanelbullar och saft i bersån intill. Röda väderkvarnar i trä med vingarna kvar finns det gott om, liksom ladugårdar med en bro upp till höskullen.
Att öarna inte har exploaterats beror på hembygdsrätten, den som säger att man måste vara ålänning för att få äga en fastighet. Det sätter en rejäl broms för fastighetsspekulationer.
I Storby, huvudorten på Eckerö, är nästan alla trähusen kvar, visst finns en ny väg men längs den gamla står de sekelgamla gårdarna bland böljande åkrar och betande hästar.
Sommaridylliskt som i Astrid Lindgrens ”Barnen i Bullerbyn”. Och alldeles intill, bland fiskebodarna i Käringsund spelades delar av ”Saltkråkan” in på 60-talet. Bodarna och miljöerna finns kvar och det är som om Tjorven och de andra också fortfarande springer runt här. En svag doft av tjära ligger i luften.
Mellan kobbarna pilar små båtar med utombordare. De stora vrålåken som dundrar runt i svenska skärgårdar kommer inte hit och det gör en hel del för den lugna stämningen. Det gör också att det är roligt att paddla här även under högsäsong. Ser man bara upp för Ålandsfärjorna så är risken liten att bli rammad.
I dag är det lätt att glömma hur centralt Åland har varit genom historien. Läget mitt i havet har varit strategiskt mycket viktigt. Här har stormakterna gjort upp om herravälden flera gånger. Eckerös vackra post- och tullhus undgår ingen. I dag är storleken nästan absurd men när ryssarna byggde det 1828 var det en maktdemonstration västerut. Eckerö var Rysslands gräns mot Sverige i över 100 år.
Tillsammans med Bomarsunds fästning är huset ett konkret bevis på den ryska ockupationen. Fästningen bör man också se, de sexkantiga granitblocken är spektakulära och storleken på anläggningen hisnande. Och så kan man begrunda det där med krig och hur mycket resurser och liv det kostar. I över 20 år byggde straffångar på fästningen. Det tog engelsmän och fransmän fyra dagar att skjuta sönder den i mitten på 1800-talet. Hoppsan.
Det är lätt att ta sig runt på Åland. Avstånden är förvånansvärt korta, mellan till exempel Eckerö och Mariehamn är det bara drygt fyra mil. Har man inte bil kan man ta lokalbuss, eller ännu hellre cykel.
Det finns gott om leder som är varierande och lättcyklade. Många småöar är sammanbundna av vägbankar och det är av någon anledning mycket roligare att cykla på en väg med vatten på båda sidor än på en omgiven av land. Där vägbankarna inte räcker till finns det färjor som binder samman de tusentals öarna. Man kan ta färjor ända till Finlands fastland.
Det ska den franska familjen Pascal-Jenny göra, de cyklar från Frankrike till Kina och är lyriska över Åland.
– Det är så vackert och allt är så välordnat, säger pappa Henri.
Anna, 11, håller blygt med medan syster Bartimée, 4, som blir skjutsad av pappa helst vill visa sitt egentillverkade pass. Mamman och en bror är redan några kilometer längre fram.
Mariehamn med sin träbebyggelse är en fin liten stad, starkt präglad av sjöfarten, som fortfarande är en av Ålands största näringar. Den som gillar båtar och traditionell sjöfart kan stanna länge här. På ena sidan av staden ligger Sjökvarteret, där det sjuder av traditionellt båtbygge och annat hantverk, även här svävar tjärdoften i luften. På andra sidan stadskärnan ligger ”Pommern”, världens enda 4-mastade fraktsegelfartyg bevarat i ursprungligt skick. Det är ankrat utanför Sjöfartsmuseet, som återinvigdes i april. Båda är väl värda ett besök. Här finns också flera fina stränder, om solen skulle skina som statistiken lovar.
Eftersom det inte är några större avstånd så är det enkelt att göra dagsutflykter även om man inte har bil. En cykeltur söderut till Järsö, där det finns ett trevligt fik, bjuder på vacker natur och går över fina vägbankar. Eller ta en vända till Kobba klintar vid inloppet, antingen i kajak eller med arrangerad tur i motorbåt.
Åland jobbar hårt för att lyfta sin närproducerade mat. Mycket handlar det om havtorn, äppelprodukter och egna mejerivaror. Det åländska smöret är väldigt gott, under det kan man gärna ha svartbröd, ett mörkt mustigt bröd med malt. Köp det helst i små bagerier, det som finns i snabbköpet är inte samma sak. Något som upprör Annette Andersson, som har bageri och gästhem på Eckerö:
– Det borde finnas regler för vad som kan kallas svartbröd, det där i affären är mest som limpa, säger hon och håller upp sitt egenbakade bröd, kompakt, svart och med en distinkt lukt av malt.
– Det håller 6 månader i kylskåp, jag har testat själv. Det är jättegott att smörsteka och lägga på skagenröra eller något liknande, tipsar Annette.
Riktigt svartbröd tar flera dagar att baka. Lång tid tar det också att brygga Ålands eget öl, Stallhagen. Så heter gården där bryggeriet ligger och här finns butik och restaurang med öltest och guidade visningar. Trevligt, hjärtligt och populärt.
– Vårt öl tar minst 4 veckor, som längst tar det 16 veckor att brygga. Fabriksölen tar kanske 48 timmar, berättar Anton Johansson medan han tar upp våra beställningar på lunch och öl.
Ölen finns i en mängd olika varianter vad gäller både styrka och smak. Anton rekommenderar årets sommarsmak, honungsöl, smaksatt med åländsk ljunghonung.
Snart står mat och öl på bordet.
Man kan bara konstatera att långsamt är gott.
