Artikel i Dagens Nyher om sommar-Åland

Saxar artikeln som Dagens Nyheter hade på sina resesidor igår:

Sommaridyllen finns på Åland
Publicerad 2012-07-23 14:42

På Åland är sommaren som den var förr. Röda stugor, cykel och fiskspö. Resan hit kostar också som förr i tiden – billigare än en tur med Stockholms tunnelbana. 
                                             
De har inte så bråttom, säger Michael Lagerkvist som just har kommit upp från havet efter en stänkduell med dottern Magda. Han beskriver något kännetecknande för Åland. Det lugna tempot.
För det är slående, här känns som om man har gott om tid, stressen hemifrån rinner snabbt av. Och finns det tid finns vänlighet; människor vi möter har tid att prata och anstränger sig verkligen för att vi ska få det bra.
Michael Lagerkvist är här över helgen med flickvän, barn, barnbarn och svärson från lite olika orter i Mellansverige. De är i Degersand på södra Eckerö, barnbarnet Olle (1,5 år) gräver av hjärtans lust i sanden och sprätter på mamma Erika och morbror Johan.
– Naturen är fin. Och så är det lagom avkopplande, det är inte så jättemycket folk här, säger Michael.

Nej, det är inte så mycket folk, konstigt nog. Bara några timmar med båt från Stockholm med omnejd finns 6 500 vackra öar. De borde vara översvämmade av svenskar som vill njuta av sommaren, men så är det inte. Trots att det kostar betydligt mindre att åka till Åland än ut till Stockholms skärgård.

Att resan är billig beror på att färjerederierna tjänar sina pengar på tax-freehandeln. Och kanske är det så att Åland har försvunnit in i tax-freedimman, hela den åländska skärgårdens möjligheter döljs bakom pirror med ölflak och sprit.
Av alla som åker Ålandsfärjorna är det få som går i land och stannar ett tag. Synd, Åland är värt ett besök.

De släta hällarna i röd rapakivigranit liksom smyger upp ur havet och är underbara att sitta och fika eller bada och sola på. Eller njuta av solnedgången, då glöder de röda hällarna i kvällsljuset. Och eftersom Åland lär ha flest soltimmar i Norden under maj till augusti är det hyfsat stor chans att man får njuta.
Tillsammans med sonen Albin testar Mattias Onno ett nyinköpt kastspö. De hoppas på abborre, som det finns gott om, och vill inte ha gädda, som det också finns gott om. De bor i Vallentuna men Mattias mormor bor på Åland så de är här ofta.
– Allt är bra, men bada är roligast, och att åka båt, säger Albin.
– Man får frid här som ingen annanstans. Det är som om tiden stått still i mormors stuga. Över lag finns det många gamla hus, man bevarar det gamla fina, säger pappa Mattias.

Tiden har bromsat in här i öriket mitt i Östersjön. Åland är som Sverige var förr. Men nästan ännu svenskare. Åländskan som pratas är kanske den egentliga rikssvenskan, har språkhistorikern Fredrik Lindström påpekat. Och här lever den röda svenska stugan i högsta välmående. Välskötta, ofta med blåa dörrar och intrikata fönsterinramningar, står de i lummiga trädgårdar och väntar på att det alldeles strax ska serveras nybakade kanelbullar och saft i bersån intill. Röda väderkvarnar i trä med vingarna kvar finns det gott om, liksom ladugårdar med en bro upp till höskullen.

Att öarna inte har exploaterats beror på hembygdsrätten, den som säger att man måste vara ålänning för att få äga en fastighet. Det sätter en rejäl broms för fastighetsspekulationer.

I Storby, huvudorten på Eckerö, är nästan alla trähusen kvar, visst finns en ny väg men längs den gamla står de sekelgamla gårdarna bland böljande åkrar och betande hästar.

Sommaridylliskt som i Astrid Lindgrens ”Barnen i Bullerbyn”. Och alldeles intill, bland fiskebodarna i Käringsund spelades delar av ”Saltkråkan” in på 60-talet. Bodarna och miljöerna finns kvar och det är som om Tjorven och de andra också fortfarande springer runt här. En svag doft av tjära ligger i luften.

Mellan kobbarna pilar små båtar med utombordare. De stora vrålåken som dundrar runt i svenska skärgårdar kommer inte hit och det gör en hel del för den lugna stämningen. Det gör också att det är roligt att paddla här även under högsäsong. Ser man bara upp för Ålandsfärjorna så är risken liten att bli rammad.

I dag är det lätt att glömma hur centralt Åland har varit genom historien. Läget mitt i havet har varit strategiskt mycket viktigt. Här har stormakterna gjort upp om herravälden flera gånger. Eckerös vackra post- och tullhus undgår ingen. I dag är storleken nästan absurd men när ryssarna byggde det 1828 var det en maktdemonstration västerut. Eckerö var Rysslands gräns mot Sverige i över 100 år.
Tillsammans med Bomarsunds fästning är huset ett konkret bevis på den ryska ockupationen. Fästningen bör man också se, de sexkantiga granitblocken är spektakulära och storleken på anläggningen hisnande. Och så kan man begrunda det där med krig och hur mycket resurser och liv det kostar. I över 20 år byggde straffångar på fästningen. Det tog engelsmän och fransmän fyra dagar att skjuta sönder den i mitten på 1800-talet. Hoppsan.

Det är lätt att ta sig runt på Åland. Avstånden är förvånansvärt korta, mellan till exempel Eckerö och Mariehamn är det bara drygt fyra mil. Har man inte bil kan man ta lokalbuss, eller ännu hellre cykel.
Det finns gott om leder som är varierande och lättcyklade. Många småöar är sammanbundna av vägbankar och det är av någon anledning mycket roligare att cykla på en väg med vatten på båda sidor än på en omgiven av land. Där vägbankarna inte räcker till finns det färjor som binder samman de tusentals öarna. Man kan ta färjor ända till Finlands fastland.

Det ska den franska familjen Pascal-Jenny göra, de cyklar från Frankrike till Kina och är lyriska över Åland.
– Det är så vackert och allt är så välordnat, säger pappa Henri.
Anna, 11, håller blygt med medan syster Bartimée, 4, som blir skjutsad av pappa helst vill visa sitt egentillverkade pass. Mamman och en bror är redan några kilometer längre fram.

Mariehamn med sin träbebyggelse är en fin liten stad, starkt präglad av sjöfarten, som fortfarande är en av Ålands största näringar. Den som gillar båtar och traditionell sjöfart kan stanna länge här. På ena sidan av staden ligger Sjökvarteret, där det sjuder av traditionellt båtbygge och annat hantverk, även här svävar tjärdoften i luften. På andra sidan stadskärnan ligger ”Pommern”, världens enda 4-mastade fraktsegelfartyg bevarat i ursprungligt skick. Det är ankrat utanför Sjöfartsmuseet, som återinvigdes i april. Båda är väl värda ett besök. Här finns också flera fina stränder, om solen skulle skina som statistiken lovar.

Eftersom det inte är några större avstånd så är det enkelt att göra dagsutflykter även om man inte har bil. En cykeltur söderut till Järsö, där det finns ett trevligt fik, bjuder på vacker natur och går över fina vägbankar. Eller ta en vända till Kobba klintar vid inloppet, antingen i kajak eller med arrangerad tur i motorbåt.

Åland jobbar hårt för att lyfta sin närproducerade mat. Mycket handlar det om havtorn, äppelprodukter och egna mejerivaror. Det åländska smöret är väldigt gott, under det kan man gärna ha svartbröd, ett mörkt mustigt bröd med malt. Köp det helst i små bagerier, det som finns i snabbköpet är inte samma sak. Något som upprör Annette Andersson, som har bageri och gästhem på Eckerö:
– Det borde finnas regler för vad som kan kallas svartbröd, det där i affären är mest som limpa, säger hon och håller upp sitt egenbakade bröd, kompakt, svart och med en distinkt lukt av malt.
– Det håller 6 månader i kylskåp, jag har testat själv. Det är jättegott att smörsteka och lägga på skagenröra eller något liknande, tipsar Annette.

Riktigt svartbröd tar flera dagar att baka. Lång tid tar det också att brygga Ålands eget öl, Stallhagen. Så heter gården där bryggeriet ligger och här finns butik och restaurang med öltest och guidade visningar. Trevligt, hjärtligt och populärt.
– Vårt öl tar minst 4 veckor, som längst tar det 16 veckor att brygga. Fabriksölen tar kanske 48 timmar, berättar Anton Johansson medan han tar upp våra beställningar på lunch och öl.

Ölen finns i en mängd olika varianter vad gäller både styrka och smak. Anton rekommenderar årets sommarsmak, honungsöl, smaksatt med åländsk ljunghonung.
Snart står mat och öl på bordet.

Man kan bara konstatera att långsamt är gott.

17-Mile Drive i Kalifornien

Dagens inlägg blir ett YouTube-klipp från Carmel-by-the-sea och 17-Mile Drive i Kalifornien. I september bär det iväg på dessa vackra vyer för mig och min grupp som ska åka med Albatros Travel - härligt :-)!



Note-to-myself: Enda toastoppsmöjligheten längs 17 Mile Drive är vid Bird Rock.

Den tipset kommer från About.com och finns här, liksom bilden av Betsy Malloy nedan:

17-Mile Drive

It's pretty obvious which rock along the coast is "bird rock" because of all the white stuff they deposit on it. On a typical day, you'll see Brandt's cormorants, pelicans and California sea lions sharing the rock - and a harbor seal or two hanging out near the water line. We also saw a sea otter floating in the kelp bed - and a sea lion having a noisy territorial dispute with a cormorant.

In case you wonder why the cormorants sit in such awkward-looking positions, there's an easy explanation. Unlike other sea birds that have waterproof feathers, the cormorant has to dry out between dives, stretching its wings in odd-looking directions to catch the sun.

The only restroom along the 17-Mile Drive is at Bird Rock.

Båken på Kobba Klintar

Godmorgon,

Dagens bild är också från Kobba Klintar. Idag lägger jag upp en bild på den nya fina båken. En båk är som en fyr men utan ljus, dvs den syns endast dagtid (eller ljusa nätter). Heter passligt nog 'daymark' på engelska.



Inuti finns en konstuställning med fina tavlor av Juha Pyykäläinen.

Så här skriver Kobba Klintars vänner om öns historia:

Historien om Kobba Klintar hör samman med Mariehamns grundande år 1861. För att staden skulle utvecklas i positiv riktning var en väl frekventerad och fungerande hamn en förutsättning.

För att assistera in fartygen till Västerhamn fick staden redan 1862 egen lotsplats med en lotsstuga ute på Kobba Klintar. Även uppe på Lotsberget med utsikt över inloppet till hamnen byggde man en lotsstuga.

Samtidigt lades den gamla lotsplatsen ute på Nåtö ner och lotsarna flyttade över till Mariehamn.

Lotsarnas arbetsuppgifter

Från början bestod bemanningen av:
  • en lotsålderman
  • tre äldre lotsar
  • fyra yngre lotsar
Deras huvuduppgift var att ansvara för navigeringen ombord på fartygen. Man arbetade utgående från Mariehamn och Kobba Klintar, som var lotspassningsställen. Lotsarna på Kobba Klintar lotsade fartyg till Västerhamn, Rödhamn och Hammarudda.

En annan viktig funktion för lotsarna var att sköta om utprickningen av farlederna. Varje lots hade på sin lott att ansvara för ett visst antal remmare som skulle underhållas.

Egna båtar

I arbetet använde lotsarna sina privata båtar som oftast var kraftigare byggda än vanliga allmogebåtar. Till att börja med framfördes båtarna med hjälp av segel, där den karaktäristiska röda våden genast signalerade båtägarens yrkesroll. Under 1920- och 1930-talet motoriserades de flesta lotsbåtarna.
Redan 1901 köptes en lotskutter in. Kuttern var från Kristiania med Colin Archer som konstruktör. Lotskuttern var starkt byggd vad gällde skrov och rigg och var en bra seglare, den var lättmanövrerad och kunde seglas av en man.

En viktig del i Ålands sjöfartshistoria

Det är hisnande att föreställa sig hur många olika fartygstyper som lotsarna ute på Kobba Klintar har bordat och fört till en trygg hamn. De 110 åren lotsstationen var i användning är utan tvekan den mest expansiva perioden på Åland ur sjöfartshistorisk synvinkel.

Men 1972 hade tiden och den tekniska utvecklingen sprungit förbi Kobba Klintar och lotsstationen lades ner. 
                           
Text: Marita Karlsson
Källor: Museibyråns arkiv
Andersson, Jan, 2003, Rödhamns värld, historien om livet vid Ålands stora farled, Mariehamn.

Just nu

Den här veckan går i kontorsarbetes och "ute-på-sjöns" tecken. På dagarna hoppar jag in på mitt gamla jobb på kontoret, så att alla andra ska kunna ha semester (förutom sommarvikarien - så vi är två som håller ställningarna denna vecka) och på kvällarna har vi varit ut med båten och njutit av den blandade sommar vi haft här i år.

I kväll hade vi käk med och jag körde ut till fina Kobba Klintar utanför Mariehamn. Sol, hav, vindar och klippor.

Har du bara en dag på dig att utforska Los Angeles?

Har du bara en dag på dig att utforska Los Angeles? Kanske du är på rundresa, eller har en dag över i flight transfer. Los Angeles är tio gånger så stor som San Francisco i geografisk yta, så det är omöjligt att ta in hela staden på en dag.

Det går ju inte med San Francisco heller, men där hinner man åtminstone runt staden ganska bra rent geografiskt även om man bara har en dag, vilket ju ändå är alldeles för lite för en fantastisk stad som San Francisco.

Men det var alltså LA in One Day - här kommer några tips iallafall, som kan ge dig en fin upplevelse. Kolla länken nedan.
The Best of LA in One Day - Los Angeles Tourism


De här bilderna tog jag när jag var i Los Angeles som reseledare i februari.

Fotoutställningar i Konserthuset

Hejsan,
Hälsningar från Ålands Hav. Är på väg hem från Stockholm där jag har gjort lite jobbgrejer över dagen.

När vi gick förbi Konserthuset på Hötorget, så stod dörrarna öppna, så jag passade på att kika in en liten stund.

Dels fanns där en läcker fotoutställning om olika ljusfenomen, dels fanns det en fotoutställning om OS i Stockholm 1912, som ju alltså är 100 år sen.

Imorgon går dessutom ett jubileumsmaraton som startar exakt kl. 13.48 från Stockholms Stadion. Kanske det blir en del löpare som är tidsenligt klädda från 1912?

Ingången till OS-utställningen hade de gjort som så att du fick gå under en höjdhoppsställning där en ribba låg på OS-segerresultatet 1,93 m och en låg på dagens världsrekordhöjd, 2,45 m. Galet högt :-)! Otroligt vilken spänst.

Tammerfors - luftiga vyer

Hejsan,

Idag tänkte jag lägga upp mina sista bilder från Tammerfors, vilka jag tog när jag var reseledare där med en skånsk grupp i början av juli.






Sommarkvällspromenad i Tammerfors - del 2

Hejsan,

Idag tänkte jag lägga upp några sommarkvällsbilder till från Tammerfors. Igår lade jag upp några av Tammerkoskiforsen, som rinner tvärs igenom stan.


Här skriver Wikipedia lite mera om Tammerkoskiforsen:

In the 15th century, the first dams were built on the channel. The first argument over milling plant rights happened in 1466, when Takahuhti, Messukylä and Tammerkoski argued over their shares. About a hundred years later the government noticed the possibilities in the area and tried to replace the peasant-controlled dams with their own. The attempt was unsuccessful due to opposition from the inhabitants.

In the 17th century, a popular and well-known marketplace was established in the Tammerkoski area. The permanent marketplace remained near the Tammerkosken kartano (Tammerkoski manor), west of the bridge over the channel. At the beginning of the 18th century, the main marketplace was moved to Harju.

In 1775, King Gustav III of Sweden travelled to Finland and signed the charter of foundation for Kauppala, a city later renamed to Tampere. A wooden bridge over the Tammerkoski was constructed in 1807. This was later replaced by an iron bridge in 1884 and an iron-concrete bridge named Hämeensilta in 1929. For motor vehicle use, many other bridges have since been built. These include Ratinan silta, Satakunnansilta and Paasikivensilta. For light traffic use, there are Ratinan suvannon silta and Patosilta. There is also a two-track railroad bridge.

By the beginning of the 1990s, most industry had disappeared from the banks of the Tammerkoski. The Tako paperboard mill is the only major industrial installation still operational in the area, producing mainly high-quality packaging products for luxury items such as French perfume.

The buildings of the old factories have been turned into restaurants and museums among other uses. The waters of the Tammerkoski are rather unpolluted, belonging to the quality class II in the classification of the Finnish environmental authority and the channel is popular with fishermen.



Jag har ingen aning om varför det står ett pepparkakshus här! Har du?


Fudge som såldes på torget. Mmmm...

Sommarkvällspromenad i Tammerfors - del 1

Idag tänkte jag lägga upp några bilder som jag tog i Tammerfors när jag var där och jobbade med en svensk grupp i början av juli. På kvällen efter middagen tog jag en liten stadspromenad i den härliga sommarkvällen.

Stan sjöd av folkliv och vimmel. Fullt med folk på alla uteserveringar, solen sken för fullt trots att klockan var mycket, rockmusik kom från det ena torget eftersom det var ett musikevenemang på gång.

Det syns ju däremot inte på mina bilder - jag tar ju sällan bilder på folk så där. Idag kommer det bilder på Tammerkoski-forsen, som rinner tvärs igenom Tammerfors. Och på en 'staty' bredvid forsen.

Fler bilder imorgon :-).



Så här skriver Wikipedia bl.a. om Tammerkoskiforsen:

Tammerkoski is a channel of rapids in Tampere, Finland. The city of Tampere is located between two lakes, Näsijärvi and Pyhäjärvi. The difference in altitude between these two is 18 metres and the water flows from Näsijärvi to Pyhäjärvi through the Tammerkoski rapids.

The banks of the Tammerkoski are among the oldest industrial areas in Finland. There was a busy marketplace in the 17th century and Tampere was originally founded on the banks of the rapids, as the rushing water provided a great deal of power for the needs of industry.

There are currently four power stations and three dams located on the Tammerkoski. The highest in altitude is the dam between Finlayson and Tampella. From this dam, the stream is lead to the power stations of Finlayson and Tampella on either side of the rapids. In the middle, there is the city's power plant and the lowest one in terms of altitude is the dam at the Tako paperboard mill, which belongs to M-real. At present, the three uppermost power stations are owned by the city, while the powerstation by Tako is owned mostly by the municipal power company of Southern Savonia.




Mata Haris spionring!

När jag reste runt i sydvästra Finland förra veckan, med en grupp från Skåne, så gjorde vi bl.a. ett övernattningsstopp i Tammerfors, som är Nordens största inlandsstad.

Där hade mina resenärer från Tjörnarpsbuss kvällen fri, men för de som önskade så gick jag med till Finlaysonområdet.
Jag och några av dem vandrade några kvarter genom ett härligt, somrigt Tammerfors. Vi bodde ju på Hotel Cumulus Koskikatu mitt i stan, så det var inte långt att gå.

Vi besökte bl.a. det roliga spionmuséet som finns där. Här hittar du deras officiella sida. Muséet är faktiskt det enda i sitt slag i Europa.

Och där hittade vi alltså, bland en massa annat skoj, Mata Haris spionring! Dels hennes vigselring, dels hennes speciella postlådering. Mata Hari som var den världsberömda spionen från Holland, och som ju egentligen hette Margaretha Gertruida Zelle. Hon spionerade inte i egentlig mening utan var mest budbärare åt alla håll och kanter genom de män hon förförde.


Bilden är tagen genom ett tjockt glas, i ganska dåliga fotoförhållanden med min telefon, så den är inte så skarp. Men man kan bilda sig en uppfattning iallafall.

Så här skriver Wikipedia om henne:

Mata Hari, född 7 augusti 1876 i Leeuwarden, Nederländerna som Margaretha Geertruida Zelle, död 15 oktober 1917 (avrättad) i Vincennes, Frankrike, var en nederländsk dansös och påstådd spion.
Margaretha Geertruida Zelle påstod sig ha asiatiska rötter, men i själva verket var hon nederländska, dotter till hattmakaren Adam Zelle och hans fru Antje. Margaretha gifte sig 1895 med kapten Campbell MacLeod (holländare med skotska anor) som hon fick två barn med. De flyttade 1897 till Java, där hon stannade till 1902. Under vistelsen där dog hennes pojke, eventuellt efter att ha blivit förgiftad av en av deras tjänare. Så småningom skilde sig Margaretha och flyttade tillbaka till Europa, och Paris.

Där tog hon artistnamnet Mata Hari ("sol" på indonesiska, ordagrant "dagens öga") och började 1905 att uppträda med exotisk dans och posera mer eller mindre naken på utmanande kort. Hennes danskarriär varade några år, sedan försökte hon leva på mer eller mindre tillfälliga älskare.

Hon är avgjort mest känd på grund av sitt påstådda spioneri för Tyskland. Detta skulle ha inletts i maj år 1916, då hon kontaktades av tyskarna. I augusti 1916 kontaktades hon av det franska kontraspionaget, och övertalades att arbeta åt Frankrike. Sanningen om hennes faktiska aktiviteter är dunkel, men enligt de mest insatta källorna är spioneriet mestadels missförstånd och överdrifter; hon gick med på att bli tysk agent mot förskottsbetalning, men utförde aldrig något faktiskt arbete för dem. Inte heller för Frankrikes del lyckades hon få fram något annat än värdelösa uppgifter. Mata Hari ställdes i varje fall inför rätta i Frankrike under första världskriget, dömdes till döden och arkebuserades den 15 oktober 1917.

Enligt en berättelse kastade hon en slängkyss åt soldaterna som skulle skjuta henne, men om hon gjorde det var den snarare riktad åt hennes försvarsadvokat Clunet. Enligt en annan berättelse var hon såpass tapper i dödsögonblicket (hon undanbad sig ögonbindel) att man skulle ha försökt att byta ut patronerna mot lösa skott, men misslyckats – emellertid är detta en del av intrigen i operan Tosca.

Mata Haris fascinerande liv har filmatiserats flera gånger, bland annat år 1931 med Greta Garbo och år 1985 med Sylvia Kristel.

File:Mata Hari 4.jpg'

Bilden är från Wikipedias sida om henne.

Glaskonst i världsklass

Dagens bilder tog jag i Notsjö/Nuutajärvi Glass Village i Finland. På vägen mellan Åbo och Tammerfors, när jag jobbade på resan "Finland i ett nötskal" förra veckan.


Så här skriver Uppslagsverket i Finland:

Notsjö, fi. Nuutajärvi, glasbruk i Urjala. N. anlades 1793 på Notsjö gård, som tillkom 1606 genom att Karl Beck fick gården i förläning. Hans efterkommande innehade egendomen till 1791. Därefter ägdes gården av glasbrukets grundare kapten J.W. Depont och bl.a. släkterna Furuhjelm, Törngren, Costiander och Brander.

Glasbruket, som är det äldsta i drift i Finland, verkade till en början i liten skala, men sedan Adolf Törngren övertagit det 1853, moderniserades och utvidgades anläggningarna. Produktionen omfattade länge till hälften fönsterglas, till hälften andra glasvaror (kristaller, hushållsglas och medicinskt glas, flaskor m.m.).

På 1940-t. steg framställningen av servis- och konstglas till en hög konstnärlig nivå genom insatser av Gunnel Nyman m.fl. N. glasbruk övertogs 1950 av Wärtsilä, och detta år utsågs Kaj Franck till konstnärlig ledare för bruket. Han åstadkom en radikal förnyelse av bruksglaset och inredde glasmuseet Prykäri, som 1977 invigdes i en gammal bryggeribyggnad. Museets samlingar överfördes 2005 från Hackmans Pro Design-stiftelse till Konstindustrimuseets stiftelse och blev en del av Designmuseet i Hfrs.

1986 fusionerades Humppila och Napapiiri glasfabriker med N. glas, som fortfarande ägdes av Wärtsilä. Iittala och N. glasfabriker gick 1988 samman i företaget Iittala-Notsjö Ab med A. Ahlström och Wärtsilä som ägare. 1990 köptes företaget av Hackmans Tabletop-grupp, som samtidigt köpt upp Arabia och Rörstrand.

N. glasbruk firade sitt 200-årsjubileum 1993. Vid den tidpunkten marknadsfördes hela dess produktion med undantag av unikglasen under Iittalas varumärke. All industriell glasproduktion hade då flyttats från N. till Iittala. Under jubileumsåret inleddes även undervisning i glastillverkning i den s.k. Gamla hyttan som en avdelning under Wetterhoffs konsthantverksskola; den övergick senare till Utbildningscentralen Tavastia.

Namnet Nuutajärvi fanns länge kvar endast på Oiva Toikkas glasfåglar, brukets viktigaste produkt under många år, samt de mest handtillverkade vinglasen, såsom Mondo och Aurora. Hackman Tabletop döptes 1990 om till Hackman Designor och senare endast Designor.

2002 lanserades Iittala som företagets övergripande namn i den internationella marknadsföringen, samtidigt som namnet Nuutajärvi försvann ur bilden. Då Hackmankoncernen upplöstes 2004 sammanslogs även N. och Iittala. Bolaget som uppstod därav övergick 2007 genom köp till Fiskars-koncernen. Toikkas fåglar (Birds) togs med i Iittalas internationella kollektion och blev dess största produktgrupp i USA. I N. tillverkas f.n. endast de mest hantverkskrävande föremålen i Iittalas sortiment.

Vid glasbruken i N. och Humppila arbetar idag (2010) ca 80 personer. Jämte Oiva Toikka, som i dag är bosatt i Hfrs, har de framträdande glaskonstnärerna Kerttu Nurminen och Markku Salo länge bott och verkat i N. (H. Neovius, N. gård och dess ägare, 1915; V. Annala, N. glasbruk 1793-1943, 1943) (Bengt von Bonsdorff)





Lunch åt vi på Café Depont i byn. Helt ok men inga stora kulinariska utfärder. Telefon +358 (0)3 546 3026, ring före om du kommer med en grupp.

PS Här hittar du en blogg om finsk design och de stora, världskända märkena från Finland.

Fantastisk kväll på Kobba Klintar

Igår eftermiddag/kväll var jag och maken tillsammans med ett par vänner ut med vår båt till fina Kobba Klintar. Ön som möter alla som kommer in med ett fartyg till Mariehamn, och som är ett tecken till alla ålänningar i någon form att "Nu är vi snart framme! Snart hemma. Dags att börja gå ner till bildäck om man har bilen med."

När vi hade vattenskotern ännu så åkte jag gärna dit ut i början och slutet av säsongen eftersom jag älskar stillheten som är där då. Nu fick vi faktiskt den igår också - vi och havet! Dopp blev det också. Härligt! Några timmar flöt hastigt iväg. Här kommer några bilder som jag tog med min telefon.






Vyer från Fjällgatan i Stockholm

I torsdags kom jag hem från mitt senaste reseledarjobb, som var "Finland i ett nötskal" för Tjörnarpsbuss.

Jag mötte gruppen, som kom upp från Skåne, i Linköping och sedan styrde vi kosan mot Stockholm. Jag körde en guidad rundtur i stan och innan vi åkte ner till Viking Lines terminal så gjorde vi ett stopp på vackra Fjällgatan, för se på de vackra vyerna över stan.

Här kommer några bilder som jag passade på att ta där.






Fantastiska pioner

Dagens bild är hemma från vår trädgård. Just nu blommar pionerna och de är helt fantastiska!
De har hunnit slå ut nu när jag var på mitt Finlandsjobb, så jag är glad att jag hann hem för att se dem. Pioner blommar ju tyvärr inte så länge.




Underbart är kort!

Svunna telefontider

Dagens inlägg handlar om svunna telefontider :-). Ni vet tider före dagens små, smidiga smart phones.

Den ena bilden tog jag på Spionmuséet i Tammerfors i tisdags. Jag var dit med några av mina resenärer. Det är en mobiltelefon anno 1918! Använd i krig, men visst är den lite skojig och tänk om någon då hade sagt att 'alla' skulle gå omkring med telefoner överallt och att de skulle rymmas i en liten ficka....


Vilket också väcker tanken på hur vi ringer om 50 år...med telepati via något chip? Vem vet? Eller så blir det någon motreaktion mot allt kanske?


Den andra bilden tog jag idag när jag vandrade genom Gamla Stan i Stockholm. Och hittade en relik - en telefonkiosk för mynt (och kort)! Som dessutom är i full funktion :-). Du kan tom ringa med både kronor och euro. Själva telefonen inne i kiosken är modern, men det var lite kul att de sparat den så här. Du hittar den nära Storkyrkan.

Det var ett par japaner som passerade förbi samtidigt som jag och de blev helt saliga när de insåg att det var en telefon!

Tillbaka i Stockholm

Sitter som bäst på Cityterminalen och väntar på bussen till Kapellskär utanför Norrtälje. Tillbaka i Stockholm med andra ord. Var ju här i måndags innan jag tog tåget ner till Linköping och mötte min grupp.

Nu har vi haft några jättefina dagar tillsammans i Finland och de rullar ner mot Skåne igen och jag ska ta mig hemåt.

Ha det gott!

Strålande sol i Helsingfors

Det är alltid tacksamt när man är på jobb någonstans med en grupp och det är strålande väder.

Och det är det i Helsingfors idag :-)! Avnjuter som bäst lunch på trevliga Kappeli i Esplanadparken.

Dovregubben

Möt Dovregubben :-). Här är han på 'besök' i vackra Geirangerdalen. Det är kanske därför han ser så glad ut.


Så här skriver Wikipedia om Dovregubben:

Dovregubben er en skikkelse i Henrik Ibsens Peer Gynt fra 1867, et dramatisk dikt som er inspirert av norsk folkediktning. Dovregubben blir i 2. handling i Peer Gynt framstilt som en mektig trollkonge og et familieoverhode som bor med sitt hoff av underjordiske vesener inne i «Dovregubbens Hall» i «Ronden». Hovedpersonen Peer Gynt møter Dovregubben på nytt i 5. handling, da som en gammel, utplyndret omstreifer. Den grønnkledte, Dovregubbens datter, omtaler ham først også som Dovrekongen.

Selv om Dovregubben bygger på norske eventyr og sagn med røtter tilbake til hedensk tid, er navnet og figuren sannsynligvis Ibsens egen konstruksjon. Dovregubben representerer i Peer Gynt det trangsynte og selvgode og kan tolkes som et satirisk symbol både på det avstengte og på overdreven norsk selvhevdelse.

Det mest berømte sitatet fra Dovregubbens munn i Peer Gynt er «troll vær deg selv – nok». Dette er svaret på en gåte om skillet mellom troll og mann, og Peer Gynt, som er kommet inn i Dovregubbens hall, går med på å ha «nok» stående i sitt våpenmerke. I et annen kjent sitat forklarer Dovregubben Peer, som synes alt er stygt, at han bare kan rispe Peer litt i øyet, så vil alt synes vakkert. Dette siste motivet skriver seg fra den eldgamle tanken om synkverving, noe de underjordiske var kjent for. Dovregubben avslører underveis stor innsikt i menneskenaturen, men sier også at operasjonen vil koste Peer evnen til anger: «Kom dog i hug at synet er kilden til gråtens argende, beske lut».

Når Dovregubben dukker opp igjen i siste akt av skuespillet, kan han avsløre for Peer at han gjennom sin livsferd har levd etter «nok»-prinsippet hele sitt liv – som den internasjonale kapitalisten han utviklet seg til: «Vårt Nok gir trollets stempel til mannen – og så nevner han deg som eksempel». Dovregubben avslører ellers at den sønnen Peer fikk med den grønnkledte har fått «gilde barn over hele landet», og disse, insinuerer han, viderefører Nok-holdningen mellom menneskene i Norge.
Ibsens Dovregubbe bor ikke i Dovrefjell, men i «Ronden», antakelig Rondeslottet, den høyeste toppen i Rondane i Oppland og Hedmark fylker.

Det er grunn til å tro at dovregubben er basert på «Trollgubben» i H. C. Andersens eventyr Elverhøj, som er en satire over danskenes syn på nordmenn. Trollgubben, som kommer fra Dovre, har med seg fire sønner til den danske alvekongen for å fri til en av døtrene hans. De norske trollene avslører en skremmende mangel på dannelse i de danske alvenes øyne, men den yngste datteren til alvekongen blir med trollgubben tilbake til Norge.

Dovre og Dovrefjell har ellers i lang tid hatt en viktig posisjon i norsk eventyrtradisjon og landets nasjonale bevissthet. I Asbjørnsen og Moes eventyramling fra 1845 er Dovrefjell nevnt i eventyrene Høna som skulle til Dovre forat ikke allverden skulle forgå og Kjetta på Dovre. I eventyret En aften i nabogården heter det at «(...) på Dovrefjell har der naturligvis alle dager vært like så gode trollkjerringmøter som på Bloksberg.» Dovrefjell representerer også det evige, uforanderlige, trygge og grunnfestede. Det kommer blant annet til uttrykk i det løftet som representantene ved Riksforsamlingen på Eidsvoll avla 20. mai 1814, nemlig «Enige og tro inntil Dovre faller».

Det tradisjonsrike skjenkestedet Dovrehallen i Oslo er oppkalt etter Dovregubbens hall.

Solig kväll i Tammerfors

Hälsningar från ett soligt, sommarvarmt Tammerfors. En stad som är riktigt trevlig så här i början av juli. Massor av folk ute på alla uteserveringar, evenemang med musik på stan, folk som njuter i parken längs med Tammerkoskiforsen.

Some pictures coming up.
Ha det gott!

Imorgon Lahtis och Helsingfors.

Fler bilder från fantastiskt vackra Geiranger

Idag fortsätter jag på min bildkavalkad från Geiranger. Vill du se fler bilder, titta bl.a. på mitt inlägg från igår.






Med SJ mot Linköping

Sitter som bäst på tåget mot Linköping. Flög till Arlanda imorse och nu vidare med tåg för att möta min skånska grupp och vända upp mot Stockholm igen, för guidning där, innan vi styr vidare till Finland.

I andra klass här ingår 30 minuters surftid så den utnyttjar jag nu.

Ha en bra dag :-)!


Paradislikt Geiranger i solsken!

Oj oj vad vi lyckades tajma vädret på mitt senaste jobbupdrag, som gick till Norge.
Vi hade sol nästan hela tiden. Enstaka mindre regnskurar bara när vi satt i bussen.

Vi hade t.o.m. sol både i Bergen och i Geiranger! Så fin eftermiddag och kväll som vi hade så hade de endast fem dagar på HELA säsongen 2011...

Vackert är det så det förslår där...och ännu vackrare är det när det blir belyst av solens strålkastare...magiskt är ordet! Här kommer en liten bildkavalkad från Geiranger. Enjoy :-)


Den lilla orten Geiranger ligger nästan som ett sagornas Nangijala ur Astrid Lindgrens "Bröderna Lejonhjärta"...
Men innan vi kom dit så passerade vi Stryn som fortfarande hade ett tjockt snötäcke! Ett par veckor tidigare hade vägen varit stängd pga kraftiga snöfall - och då pratar vi alltså om mitten av juni som vi passerade.

Den här bilden tog jag genom bussfönstret när vi körde över Stryn, på väg till Geiranger. Se på snötäcket!


Många kryssningsfartyg ankrar i den vackra viken. Råkar man komma samtidigt som ett fartyg med nästan 4000 passagerare så kan det kännas väldigt översvämmat i lilla Geiranger. Jag har alltid haft tur hittills och tajmat in så att det INTE har legat något stort fartyg inne.

Förra sommaren mötte vi precis ett sådant på väg in, när vi var på väg bort med vår Fjord 1-båt.



Esplanadparken i Helsingfors


När jag besökte Helsingfors senaste vecka så gick jag givetvis genom den vackra Esplanadparken. Något av det första som möter en är det legendariska cafét/restaurangen Kappeli/Kapellet.

Så här skriver Wikipedia om hela parken:

Esplanaden, officiellt Esplanadparken (finska: Esplanadin puisto, populärt Espen), är en park i centrala Helsingfors mellan gatorna Norra Esplanaden och Södra Esplanaden. Parken förekom för första gången i Helsingfors stadsplan år 1812. Parken är en av Helsingfors populäraste och kantas på norra sidan av ståtliga nyrenässansbyggnader.

Parken delas in i tre delar av de gator som korsar parken. Den västligaste delen är Teateresplanaden vid Svenska Teatern. Där finns två statyer, Saga och sanning (1932) över Zacharias Topelius och Eino Leino-statyn (1953).

Mellan Mikaelsgatan och Fabiansgatan ligger Runebergsesplanaden där statyn över Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg (1885) står som är skulpterad av Runebergs son Walter Runeberg.

Den östligaste delen av parken är Kapellesplanaden som fått sitt namn efter restaurang Kapellet som byggdes år 1867. I denna del av parken finns en springbrunn omgärdad av två statyer.

Trivia 

  • Runebergs namn finns inte nämnt på hans staty, endast texten Suomen kansa maamme laulajalle - Af Finlands folk
  • Det finns en spik på Runebergstatyns huvud för att hindra fåglar att sitta där
  • Statyn till minnet av Topelius orsakade uppståndelse då den avtäcktes och en staty föreställande Topelius själv avtäcktes strax på ett annat håll i staden
  • Eino Leino-statyn håller ett mynt i sin hand


Det ska alltså finnas en spik här uppe på Runebergs huvud, som ska förhindra fåglar från att sätta sig...Uppenbarligen har de lärt sig något knep eller så stämmer inte utsagan om spiken :-).

En sak som dock stämmer är att Runebergs namn inte finns någonstans på statyn. När den restes så ansågs det vara så självklart att ALLA visste vem statyn föreställde.


Texten till Finlands nationalsång "Vårt land", finns inhuggen här.


När jag jobbade till Helsingfors förra gången så var det en konsertresa till U2 på Olympiastadion. När jag och några resenärer promenerade förbi Hotell Kämp här följande dag så såg vi skrikande massor. Det visade sig att Bono och gänget var på väg ut från hotellet, för att åka vidare. Kul var att de tog sig tid för att prata med fans, skriva lite autografer osv innan de åkte :-).

Suverän konsert!! Måste lägga in en bild som jag tog under konserten, som alltså var i augusti 2010.


Lite kuriosa i sammanhanget: resten av världen kallar bandet för U2 [juu tuu] typ - men på finska säger man UU Kakkonen. Yes, inte använda sig av bandets engelska, officiella namn inte...;-).