
När vi lämnade Bergen, så styrde vi norrut igen, nu mot Geiranger. Vi skulle bl.a. ta en 20-minutersbilfärja över Sognefjorden som är Norges längsta och djupaste. Det gick inte att boka en viss överfart, så vi låg lite i förväg och hoppades också komma med 'rätt' färja sen, för att inte förlora för mycket tid av dagen (och chaufförens lagliga körtid under en dag).
Vi kom fram till färjfästet och kön var hyfsat kort. Jag gick dock fram till biljettkillen för att försäkra mig om att vi skulle komma med nästa båt, då den bara gick två gånger i timmen.
- Nej tyvärr kommer ni inte med, kvoten är full, sa han.
- Ok, men om jag och passagerarna kliver ombord och åker över och min chaufför kommer med bussen på nästa båt då? Vi har lunch bokat på hotellet precis på andra sidan, och då kan vi gå till hotellet därifrån och sedan invänta buss och chaufför där.
- Nej, problemet är att vi har en lastbil här framme i kön, som har några ton dynamit i lasten och det gör att jag inte får ta fler än 12 passagerare på båten, sa han.
Så jag gick fram till lastbilschauffören och frågade honom på snällaste sätt om han eventuellt skulle kunna tänka sig att byta båttur med oss, då vi hade lunch bokat och många hungriga resenärer ombord. Och han gick med på det! Vi kollade bara först att inte linjebussen var på väg med nästa båt, då den alltid har förtur och han isåfall skulle bli tvungen att stå den turen också. Men den var inte på väg då, så det gick vägen!
Jag tackade lastbilschauffören så mycket, sprang tillbaka till biljettkillen och informerade om bytet eftersom båten var på väg in. Jag berättade för mina resenärer vad som hänt och alla applåderade och vinkade glatt till 'vår lastbilschaufför' som skrattade glatt åt att han kunde glädja så många med så lite.



