Vinprovning på Villa Pillo i Toscana

Hej. Nu tänkte jag berätta vidare om den resa till franska Rivieran och Italien, som jag jobbade på i början av oktober i år. Det var en 10-dagarsresa med ett riktigt härligt gäng. Vi flög ner till Nice och sedan åkte vi vidare med buss. Bodde några nätter i här och några nätter där.

En av de dagar vi spenderade i Toscana, så rullade vi iväg söderut.

Till Villa Pillo, Gambassi Terme närmare bestämt. (Via Volterrana, 24 - 50050 Gambassi Terme, tel 0571 680212 email villapillo@leone.it)

Vi började besöket med en rundvandring i vinets spår, från druvorna som kommer in från vingårdens fält till buteljering och lagring.

Jag har varit på ett flertal vingårdar och -provningar vid det här laget, men det som var nytt för mig också, var att få se när de hängde druvklasar till torkning uppe på en vind.

Druvorna torkas här uppe från september-oktober till och med februari ungefär och sedan pressar man dem till söta smakrika viner.

Meningen är att naturens växlingar ska påverka torkningsprocessen så därför är det bara nätfönster för. Den enda gången de kan behöva gå in och påverka processen är om det blir alltför hett och stillastående luft för länge. De kan de sätta in fläktar. Annars ruttnar druvorna.

Några av de viner vi provade

Vi provade åtta olika viner så stämningen blev högre och högre :-) och det var muntert.


Dessutom fick vi förstås lite tilltugg till i form av ostar, korvskivor, brödbitar osv Samt lite cantucci givetvis, som grädde på moset tillsammans med ett av deras dessertviner. Cantucci är hårda små mandelskorpor som du SKA doppa i ditt söta dessertvin. Mums.

Tjejerna i shopen

Efter provningen var det fritt fram att köpa med sig hem - viner och olivolja, som de också producerar på gården. Sedan rullade vi - kulle upp och kulle ner ytterligare en liten bit söderut. Allt under glad allsång! Till den gamla medeltidsstaden San Gimignano, vars besök jag tänkte berätta lite om i nästa inlägg.

Upplevelser och intryck i Hong Kong

Ni Hao (= Hej - lovar inte att det är rätt stavat ;-)...)

Har varit på en fantastisk och intressant storstadssemester till Hong Kong med min man. Det är en stad (ja eller egentligen en Särskild Administrativ Region) med tusen olika ansikten.

Allt från små trånga gator där tandlösa kineser äter nudlar vid ett gatustånd och elledningarna hänger som juldekorationer till eleganta gator a la Fifth Avenue i New York med glaspalats och långa rader av modehus, som tex Gucci, Yves Saint Laurent och Prada.

Vi har vandrat och vandrat och vandrat. Ätit middagar uppe på restauranger med fantastisk utsikt över glittrande skyskrapor...

Utsikten från The Deco Café. Delvis dold av ljuvlig skumpa med jordgubbar i. Thanx for the advice about the place, Lena :-) !

...i en roterande restaurang uppe på 62 våningen i en skyskrapa, liksom på 'hål-i-väggen-ställen'. Jag har tagit säkert 500 bilder, vi har pratat med människor och lärt oss en massa saker.

Fnissande, glada skoltjejer

Jag har varit och tittat på tai chi i en park en tidig morgon, vi har besökt The Giant Buddha, som är 26 meter hög.

Vi har tagit Star Ferry över sundet några gånger, vi har åkt skramliga lokalbussar och urban taxis.

Däremot har jag bara varit på internet fem minuter och det var för att checka in vårt flyg och försöka få så bra platser i flyget som möjligt (vilket lyckades :-).

Eftersom det här främst är en jobb-blogg, så tänkte jag faktiskt fortsätta med min Italien-resa som jag gjorde i oktober, men jag kommer nog inte att kunna låta bli att slänga in ngn Hong Kong-bild emellan.

Härlig beskrivande artikel i Allt om Resor

Jag måste bara saxa Iris Kihlmans artikel i Allt om Resor som handlar om vandring i Cinque Terre. Här hittar du också länken till originalet.

Cinque Terre
För alla vandrare
TEXT Iris Kihlman

Vilda vackra berg stupar ner i ett turkosblått hav. Fem medeltida byar, med hus i terrakotta, rosa och ockra vilar halvt dolda i yxhugg till vikar i den klippiga kustremsan. Det är Cinque Terre, nationalpark i norra Italien. Stendött för partyfolket, men rätt plats för människor som vill vandra och bara söker lugn och tystnad.

Gryningsljuset silar in i mitt hotellrum genom gröna träjalusier. Jag går ut på terrassen, där vinrankor och lila bouganvilla klättrar på stenmuren och ett fikonträd sträcker in sina stora flikiga blad över murkanten. Solen har just kravlat sig över bergskammen och belyser klostret uppe på klippan på andra sidan byn, medan husen och de smala gränderna här nere i dalgången ännu kurar i skugga. En kvinna kommer gående nedanför mig på gatan, med doftande nybakt foccaccia i handen, bageriet ligger precis runt hörnet.

Allt är som det brukar vara på morgonen i vilken italiensk småstad som helst, bortsett från en sak. Tystnaden. Det enda som hörs är den spröda klangen från en kyrkklocka. Inget knatter från vespor, inga tutande bilar. Jag befinner mig i Monterosso, den nordligaste av de fem byarna i Cinque Terre, en 14 kilometer lång kuststräcka mellan Genua och Pisa. De andra byarna heter Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore. Här har människor levt i minst tusen år, byggt terrasser längs bergssidorna och odlat vindruvor, trakten är känd för sitt goda vitvin. Bergskammen skyddar och ger ett bra odlingsklimat.

Men bergen har också gjort byarna svåråtkomliga. Havet var länge den enda kontakten med yttervärlden, härifrån kom handelsfartygen, men också härjande pirater. Mellan byarna och upp till odlingsmarkerna tog man sig till fots på smala slingrande stigar. 1924 var järnvägen längs kusten klar, fortfarande bästa sättet att ta sig hit. Först på 1960-talet byggdes bilvägar, som bitvis är ganska dåliga. Och längre än till vägbommarna i byarnas utkanter tillåts man inte köra.

Isoleringen, som förr var ett nödvändigt ont, har i dag blivit en tillgång och ett sätt att locka medvetna turister. Området är både nationalpark, marin nationalpark och ett av Unescos världsarv. Särskilt viktigt anses det vara att bevara de gamla terrassodlingarna. Omtanken om miljön är påtaglig. Hotellet där jag bor har sopsortering och lågflush-toa. Inga storhotell får byggas, turisterna hyser in sig i små familjehotell eller privata uthyrningsrum. Här kan man i stället erbjuda sån lyx som frisk luft, rent vatten och 10 mil vandringsleder kors och tvärs genom ett unikt landskap.
På med de nyinköpta kängorna! Jag har tänkt mig en riktig upptäckardag, få en överblick över området. Men först en kort tur i de närmaste kvarteren.

Några gubbar sitter på en bänk utanför kyrkan San Giovanni di Battista och synar mig förstrött. Kyrkan ser ut som i flera andra byar i området, byggd i vit och grönsvart Carraramarmor. Det måste ha varit svårt att få hit tunga marmorblock på 1300-talet. Så fick det också räcka med kyrkan. De terrakottafärgade fasaderna på husen runtomkring ser också ut att vara byggda av massiva stenblock. Men det är bara fusk, skuggningen från murskarvarna är ditmålade utanpå rappningen. Tittar man noga efter så ser delar av stan ut som en teaterkuliss!

Nere vid Piazza Garibaldi och den lilla hamnen kryllar det av vandringsklädda turister, som väntar på passagerarbåten som går längs kusten. Jag hör tyska, engelska och italienska. Amerikanarna är högljuddast. Och flest, sedan amerikanen Rick Steve upptäckte Cinque Terre och började skriva populära guideböcker. Tyskarna är hurtigast, säger Fulvia, lokal vandringsguide. De klämmer Il Sentiero Azzurro, ”den blå vandringsleden” längs havet, genom alla fem byarna på en dag.
Själv går jag genom en gångtunnel i berget bort till Monterossos nya stadsdel och kliver på tåget till Vernazza. Det är knökfullt med folk och jag får stå, men resan tar högst tio minuter.

Vernazza är nog den charmigaste av byarna. Huvudgatan är smal och leder ner till torget vid hamnen. Jag låter mig gå vilse i slingriga gränder, så smala att man knappt kan gå två i bredd.
Massor av trappor, nya spännande vinklar, färgflagnade rosa, pistagegröna och saffransgula hus, som klänger tätt intill varandra uppför klippan. Tvätt hänger på linor mellan husen, vindruvor hänger i rader i lokaler i gatuplanet. Bortsett från att tåget nu och då dundrar förbi en bit ovanför byn känns det som att vara förflyttad till en annan tid.

Nere på torget vid den lilla viken sitter människor på uteserveringarna under knallgula parasoller och äter glass eller tar en espresso. Färgglada fiskebåtar ligger ankrade ute på det nästan osannolikt kristallklara vattnet, man ser stim av småfisk och stenarna på sjöbotten. Några barn badar från klipporna nedanför kajen. Måsarna på piren lyfter skränande när turistbåten lägger till.

Från båten ser jag kusten i lätt dis. Byn Corniglia, den enda som inte ligger nere vid havet, tronar som ett örnbo högst uppe på en hundra meter hög klippa. Inte långt därifrån vilar Manarola nere i en vik. De fyrkantiga pastellfärgade husen sägs ha inspirerat konstnären Paul Klee att måla sina färggranna kuber.

Mellan Manarola och Riomaggiore syns Via del’Amore, kärlekens gångstig, uthuggen som ett sår längs sidan av berget på 1920-talet, för att rallarna lättare skulle kunna ta sig fram medan man byggde järnväg. Innan dess hade byarna inte haft särskilt mycket kontakt med varandra. Misstänksamheten grodde, man talade olika dialekter och det vanliga var att man gifte sig ”inombys”. Nu kunde ungdomarna mötas halvvägs mellan byarna. Och gör det fortfarande. Bergväggarna är fulla med graffiti och kärleksklotter i stil med ”Stefano ti amo”.

I Riomaggiore, den sydligaste av byarna, kliver jag i land. Här är färre turister än i Vernazza. Hamnen är så liten att fiskebåtarna inte får plats. Efter dagsverket vinschas de upp på land med en vajeranordning. Jag går uppför den branta huvudgatan. Den är byggd över ett vattendrag, jag kan se och höra vattnet genom galler i gatan. Tillgången till färskvatten var en gång en förutsättning för att människor skulle kunna bosätta sig här. Längre upp i backen finns en gammal kvarn.

Med en grön elbuss åker jag upp mot klostret Montenero. Där bussen stannar liftar jag med en motordriven vagn som skramlar längs en stålskena uppför sluttningen. Den här typen av vagnar är ursprungligen avsedda för att transportera vindruvor och vinodlingsarbetare, men forslar numera också en och annan turist.

Här uppe råder frid och ro och en milsvid utsikt. Solen skiner, jag sitter på klostrets uteservering och äter en enkel, men fantastisk lunch, bruschetta med pesto, friterad baccalà (fisk), oliver och fårost med honung. Naturligtvis nedsköljt med ett glas vitt Cinque Terre-vin. Här skulle jag kunna tänka mig att bo några dagar, det finns rum och små stugor för uthyrning.

På eftermiddagen blir det äntligen vandring, från Vernazza till Monterosso. Först är det rejält uppför, i trappor och på steniga smala stigar kantade av fikonkaktus och agave, blommor, buskar, träd och slingerväxter. Mot havssidan stupar berget brant. Bäst att hålla ögonen på var jag sätter fötterna och inte snegla alltför mycket ut mot det oändliga blå. Två gula fjärilar fladdrar förbi. Fåglar kvittrar, cikador spelar. Det doftar tallbarr, honung och vilda örter av obestämbart slag.

När jag har kommit en bit på väg vänder jag mig om och ser ner över Vernazza. Utsikten tar fullkomligt andan ur mig – eller är det den häftiga stigningen upp till 165 meters höjd? Det är svettigt det här, innehållet i vattenflaskan minskar snabbt.

Efter ett tag planar stigen ut. Ibland går den in i rena trollskogen, stora skuggande träd, en gammal stenbro leder över en bäck. Ibland passerar vi terrassodlingar med vindruvsplantor, eller knotiga gamla olivträd. Terrasserna är imponerande, byggda sten på sten utan murbruk, den sammanlagda längden lär vara 1 100 mil! Stigen går neråt, uppåt igen och efter en och en halv timme skymtar vi Monterosso.

I den sista nerförsbacken passerar vi en citronlund. Där, mitt bland träden, står en man och pressar färsk citronjuice, som han säljer för en euro per glas. Gissa om det lockar törstiga vandrare! Men när vi vill ta ett foto av honom tvekar han. Han har inget tillstånd att sälja. Antagligen skulle han heller inte få det om han sökte, då skulle det snart finnas försäljare i varje buske längs leden.
En blodröd sol håller på att sjunka i havet när jag kommer ner till byn. Jag ser fram emot en riktigt god middag med fisk och skaldjur. Och jag längtar efter att få vila mina trötta ben. I morgon kommer jag att ha träningsvärk. Men det var det värt.


Så långt Iris Kihlman och Allt om Resor.

Och i nästa inlägg fortsätter vi till Toscana med både vin- och chokladprovning bla. Arrivederci!

Riomaggiore - Cinque Terre

När man kommer fram till Riomaggiore så kan man antingen gå till vänster och uppför en trappa för att vandra tex Via dell'Amore, eller så kan man gå till höger genom tunneln du ser på bilden ovanför - för att komma till själva bykärnan och hamnen i Riomaggiore.

Eller så gör du som en del av oss, går snett till vänster och uppför en gata som blir smalare och smalare och som leder dig över berget och ner på andra sidan till bykärna och hamn. Högst upp var utsikten över havet fantastisk men igen...inga bilder tagna där?

När vi vek neråt mot bykärnan så gick vi bla på den här smala lilla trappgatan.

Och här är en annan smal liten mysig bakgata som gick igenom.

Härlig restaurangskylt. Klicka på den för att se detaljrikedomen!

Se hur bergen skivar sig lodrätt. Klicka på bilden för att se den i större format.

Riomaggiore sett lite ovan ifrån - jag knallade uppför de branta gatorna och tog bla den här bilden.

Citroner

Rolig liten ambulans som var tvungen att stå parkerad på tvären pga den branta lutningen.

Här saxar jag lite ur Iris Kihlmans artikel i Allt om Resor angående Via dell'Amore. Vill du läsa hela artikeln så läs nästa inlägg där du också hittar länken till originalplatsen.

Mellan Manarola och Riomaggiore syns Via del’Amore, kärlekens gångstig, uthuggen som ett sår längs sidan av berget på 1920-talet, för att rallarna lättare skulle kunna ta sig fram medan man byggde järnväg. Innan dess hade byarna inte haft särskilt mycket kontakt med varandra. Misstänksamheten grodde, man talade olika dialekter och det vanliga var att man gifte sig ”inombys”. Nu kunde ungdomarna mötas halvvägs mellan byarna. Och gör det fortfarande. Bergväggarna är fulla med graffiti och kärleksklotter i stil med ”Stefano ti amo”.

Vackra Vernazza, Cinque Terre

Bilden har Elena och Richard på Real Travel tagit - den visar så fint terrasserna runt byn och hur den klänger sig fast :-)

Vårt första stopp var alltså Vernazza - av många ansedd vara den vackraste av de fem byarna. Eftersom det närmade sig lunch så passade de flesta av oss på att inta en sådan där. Vi var ett sällskap som stannade på en mysig liten trattoria. Jag och några med mig åt en helt underbar svärdfisk med ljuvliga grönsaker till.

Efter lunchen spatserade jag ner till hamnen och bara insöp atmosfären. Jag har inte varit här på sommaren men det lär vara nästan olidligt mycket turister då. Däremot var det ingen fara nu, i oktober.


Vädret idag var för första gången lite småblåsigt och lite svalt jämfört med vad vi hade hunnit bli bortskämda med under resan. Däremot var det trots det flera personer som trots det tog ett dopp i hamnen vid stranden. Vattnet var riktigt skönt, men jag hade inga badkläder med och dessutom är jag faktiskt lite badkruka...

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag resonerade här i Vernazza? Varför tog jag inte fler bilder? Det får bli nästa gång istället!

Så småningom knallade jag upp till tågstationen, köpte biljetter åt mig och resenärerna, stämplade dem i automaten och gick ner till vår lilla samlingspunkt där jag delade ut biljetter och räknade in min skara, som efter hand gick upp till perrongen.

När vårt tåg kom så hoppade vi på igen och åkte in i tunnelsystemet igen. Vi passerade Corniglia och Manarola innan vi sedan steg av igen - i den sydligaste av byarna - Riomaggiore, vars besök jag berättar om i nästa inlägg. Ciao!

Tåg till Cinque Terre-byarna

När vi lämnat San Remo bakom oss så styrde vi kosan mot Sestri Levante och Riva Trogoso där jag och 26 av mina resenärer skulle hoppa på det lilla lokaltåget genom Cinque Terre för att besöka två av byarna - Vernazza och Riomaggiore.

Eftersom det var söndag och högsäsongen är över så var lilla Riva T väldigt öde. Tågstationen var så öde att det inte ens fanns någon som jobbade där den dagen. Biljettmaskinen var dessutom trasig... Vad göra? Ja vi är ju i Italien! Så vi klev ut på perrongen och väntade på det skramliga, härliga lokaltåget. När det kom klev vi på. För säkerhets skull hade jag faktiskt fotograferat den trasiga maskinen för att kunna bevisa att vi inte hade plankat oss ombord :-).

Bildbevis

Tåget kom och vi hoppade på. Hastigt åkte vi in i tunnel efter tunnel eftersom det är så otroligt kuperat där. Genomgående för tågturen där igenom är att ska man se något av Cinque Terre så måste man antingen hoppa av och besöka byarna eller eventuellt ta båt (och då också hoppa av vid önskade byar eller passera).

Den extrema kuperingen har också tvingat människorna där att bygga terrasser för att överhuvudtaget kunna odla något (tex vin odlas en hel del). De har byggts under 1000 år och är alla ditlagda för hand och utan cement eller betong eller annat 'bindemedel'. Vilket jobb...

Men att endast ta tåget för att snabbt se något - det är inte att rekommendera! För då ser man mest tunnlar. Däremot tar det inte speciellt många minuter mellan varje by. Och inte är det dyrt heller - om du har möjlighet att köpa biljett (bemannad kassa eller fungerande automat) så behöver du inte betala mer än max ett par euro.

Bilden är från LeCinqueTerre.org eftersom vi inte steg av och jag därmed inte heller kunde ta bilder. Bilden är tagen i Monterosso al Mare.

Det är många som vandrar på de vackra lederna ovanför byarna också. Själv var jag riktigt sugen på att knalla iväg men det var inte riktigt läge :-)... jag hade ju 26 andra personer att tänka på. En annan gång!

Däremot har vi haft rena vandringsresor dit ett par år nu - här hittar du länken till vår senaste katalog med information om de Cinque Terre-resor vi gjorde det här året.

Tillbaka till vår resa "Italien med franska Rivieran 2009" som jag håller på och berättar om:
Vi passerade den nordligaste byn Monterosso och siktade in oss på vår första avstigning Vernazza. Häng med!

Sanremo - staden som allaNobelblommor kommer ifrån

När vi hade lämnat Monaco så styrde vi kosan mot Italien och vårt första stopp, Sanremo, som för övrigt officiellt stavas just så, dvs i ett ord.

Inte för att det kanske spelar så stor roll hur det stavas egentligen... men så här säger Wikipedia om just namnstoryn:

The official spelling of the city is Sanremo, a phonetic contraction of San Romolo (Saint Romolo), official saint and protector of the city, which in the local Ligurian sounds like Sanrœmu.

The spelling San Remo was introduced in 1924 by the Mayor and used in official documents during Fascism. This form of the name is still used on some road signs and, more rarely, on unofficial tourist information. It has been the most widely used form of the name in English at least since the 19th century.

Sanremo är också känd för sin musikfestival, Sanremofestivalen, som hålls i stan varje år. Den har funnits sedan 1951 och inspirerade till Eurovisionsfestivalen som drog igång 1956. Festivalen är så känd bland italienarna att de kallar den "Il Festival" (The Festival/Typ "Festivalen med stort F" helt enkelt).

Och så bodde ju Alfred Nobel i staden några år. Han köpte en villa här 1891 och dog här 1896. Alla de blommor som dekorerar festligheterna kring Nobelprisutdelningen och middagen efter, kommer här från Sanremo.

Vi bodde en natt på Hotel Bobby Executive, ett hotell som ägs av en svenska som är gift med en italienare sedan många år tillbaka. Ett riktigt trevligt par.

Under middagen på hotellet passade vår sångglade chaufför på att stiga upp på en stol och dra "Den glade bagaren" av Evert Taube för oss, eftersom den handlar om San Remo och han är en stor fan av herr Taube.



Inga bilder härifrån tyvärr. Det var ju här som min kamera behagade bråka med mig...

Restaurant Aurore nära palatset i Monaco

Vi letade oss in på smala gator på väg till vår lunchrestaurang.

Det här inlägget är egentligen mest för egen nytta så att säga :-). Jag vill komma ihåg restaurangen där vi åt lunch. Det var Restaurang Aurore, och de hade gott käk, servicen var smidig och snabb och krögaren var otroligt trevlig.


De är vana med grupper och det är viktigt i den här branschen - vi kan passera en ljuvlig restaurang - men den kanske bara funkar om ni är max 8 personer. Katastrof för mig som vill ha service för 35-40 personer samtidigt ;-).

Mysiga valv.

Underbar Salade Niçoise till förrätt - ville du har mer olivolja och vinäger fanns det på bordet. Gott vin till. Inte helt fel lunch måste jag säga.

Vad den berömda salladen egentligen ska innehålla tvista de lärde om, men här är en artikel som påstår sig ha originalreceptet. Känns det svårt att läsa den på franska så kan du använda Google Translator, som jag använder på min blogg också. Den blir bättre och bättre hela tiden, på att översätta texter.

Den otroligt trevlige krögaren himself

Till sist: En bra restaurang site för Monaco hittar du här. Nu åker vi vidare till Italien - arrivederci!

Casinot i Monte Carlo

De som ville, kunde besöka casinot i Monte Carlo tillsammans med Helena och mig. De flesta valde att gå med in. Vi besökte också Salon Privé lite längre in i casinot och så passade vi på att spela bort några euros i de enarmade banditerna som faktiskt också finns där (dvs det är inte bara roulette, craps och dylikt).

Eftersom det är strängt förbjudet att fotografera där inne så fick det bli några bilder utifrån istället.

När man står på trappan till casinot så ser man ut över den här rondellen.

Några stannade utanför, på Brasserie du Café de Paris och njöt med något svalt i handen och av att titta på folk.


Här är en bild när vi går upp mot casinot, på baksidan. Jag gick sist som vanligt, när man har lokalguide. På det viset har jag koll på att alla är med och ingen går vilse eller nåt. Guiden vet också med en snabb blick att alla är samlade (om hon/han ska börja berätta något) när jag kommer, eftersom jag går sist.

Tex när vi var i Rom förra hösten så var det några damer som kom och gav mig en stor kram efter dagens strapatser i den eviga staden. "Tack! Det var så skönt att veta att du var sist i skaran och höll koll på oss så att vi inte kom bort." Det var rart tyckte jag.

Till sist en liten historia:
När jag var 13 år så campade vi runt i Frankrike under fem sommarveckor. Det var vår familj och några goda vänfamiljer som reste tillsammans och vi hade jättekul! Då besökte vi bla Monaco. Och casinot i Monte Carlo. Men eftersom vi inte hade åldern inne så fick vi tonåringar vänta utanför (dagtid och de gick in en knapp halvtimme för att se hur det såg ut).

Då bestämde jag mig för att komma tillbaka en dag och besöka stället, eftersom jag blev nyfiken på hur det såg ut. Nu är det ganska många år sedan jag var dit första gången, men det är lite kul att jag bestämde mig för det redan när jag var 13 år och satt på trappan.

Oceanografiska museet (Musée Océanographique de Monaco)

Ubåt utanför det fina Oceanografiska museet (Musée Océanographique de Monaco).

Jag saxar text från wikipedia:
Oceanografiska museet (Musée Océanographique de Monaco) är ett museum i Monaco, beläget på Avenue Saint-Martin. Det världsberömda forskningsinstitutet grundades 1910 av prins Albert I av Monaco och leddes under många år av Jacques-Yves Cousteau. På museet kan man bland annat se Cousteaus dykutrustning och utforska det enorma akvariet. Akvariet som rymmer 450 kubikmeter är 9,1 meter långt och 6 meter djupt. Jacques Cousteau var chef för institutet under många år, han började där 1957.

Jag och Albert I som grundade muséet 1910.

Läcker bläckfisk.

Skojig Flaskborstblomma.