Italiensk gourmetchokladoch fint kaffe till jul

Hej hopp. Ett hopp tillbaka till min 'Italien med franska Rivieran'-resa som jag gjorde i oktober. Har ju inte hunnit rapportera hela resan än.

Affären, med chokladlaboratorium och
kafferosteri i Monsummano Terme.

Idag har jag kommit till ett besök med provning som vi gjorde hos en prisbelönt 'choklad- och kaffeexpert', Cioccolato Slitti i Monsummano Terme - nära Montecatini Terme, som vi bodde några nätter i.

Jag och pappa Slitti - som fortfarande är i shopen varje dag!
En fantastisk farbror.

Det var pappa Slitti som startade business 1969. Han började med kafferosteri. Och drev det i många år.

Daniele Slitti

Företaget är fortfarande ett familjeföretag - båda sönerna jobbar där - den ena, Andrea Slitti, som världsberömd och prisad chokladtillverkare medan den andra, Daniele Slitti, har hand om kafferosteriet.

Dessutom är det Danieles och Andreas fruar som designar alla presentförpackningar och som sköter all dekoration i butiken.

Ett par av Andrea Slittis diplom från den senaste tävlingen

Slittis är verkligen inga amatörer - deras choklad platsar bla på World Wide Chocolate - som bara 'shippar' de bästa gourmet-chokladerna över världen.

Fantastisk nougat

Agnes visade oss runt, berättade om företaget och höll i chokladprovningen. Vi fick smaka flera gudomliga praliner, bla Andreas 'lattenero'-pralin. Det är en blandning mellan mjölkchoklad och mörk choklad. Jag som ju är laktosintolerant kunde inte låta bli att smaka lite av den och det var helt otroligt gott!

Imorgon ska vi koka kola i det här huset. Ingen prisbelönt variant - men ack så god den med!

En riktigt liten titt på Christiania

'Hippiefristaden Christiania', som de sade på nyheterna imorse när de pratade om att det hade varit stora oroligheter där...fick ett litet, litet besök av undertecknad när jag var där på jobbresa nu den 3-6 december.

En fasad som gränsar till den 'vanliga världen'.
Fotograferad utifrån, eftersom man inte fick ta bilder där inne.

Givetvis släpade jag inte dit hela min gästskara, utan det var när det var 'egen tid' för dem, som vi gick dit.

Cykelställ gjort av gamla cykelramar

De ville inte att man fotograferade där inne, så inga bilder finns därifrån. Men det var en märklig känsla att besöka stället.

Och här fick vi veta att trädde in i EU igen.

Vi kände oss inte riktigt bekväma, så efter ett par 'kvarter' (inga egentliga stadsgator som så) och några minuters vistelse vände vi och gick ut igen.

Den här kyrkan - Vor Frelsers Kirke - och dess spira står nära ingången till Christiania och är ett bra riktmärke.

Vyer från Ströget i Köpenhamn

Sidogata från Ströget.

Ströget är egentligen fem gator (gågator) som hakar
i varandra och bildar ett långt 'strög' att strosa på.

Nygräddade våfflor bla

Designern Georg Jensens flagship store har läcker julbelysning

Brända mandlar såldes lite här och där

Guinness World Records museum på Ströget.
Sonen som är 1,80 lång fick agera
jämförelseobjekt till världens längsta man.

'Cool Globes'-uställning vid Kongens Nytorv under klimatkonferensen

Eftersom den stora klimatkonferensen, COP15 precis låg i startgroparna när vi var där på långweekend så syntes det spår av vad som var på gång, lite här och var i stadsbilden.



Greenpeace syntes förstås både här och var med olika manifestationer.



Och så kunde man titta på den här utställningen, 'Cool Globes' på Kongens Nytorv.



Det är olika utvalda konstnärer som har gjort dessa glober. Alla med något miljöbudskap som pekade på vad man kan göra för att få ner CO2-utsläppen.




It's not about everyone doing everything. It's about everyone doing something.
Det är utställningens slogan och jag tycker att den är jättebra!

Den lille havfrue i Köpenhamn har fått sällskap i vattnet!

Har just kommit hem från Köpenhamn. Jobbade en fyradagarsresa dit. En levande och intressant stad :-). Mycket klimat just nu. Speciellt eftersom COP15 - den stora världsklimatkongressen startar där imorgon.

Det syntes spår av det lite överallt - bla så har Den lille havfrue (Danmarks mest kända symbol!) fått sällskap! Av statyn "Survival of the fattest", som ska vara där nu under klimatkongressen. Mao så ser ni en ganska unik bild just nu. Dessa båda statyer kommer att vara tillsammans här i ungefär två veckor - sedan ska den ena plockas bort igen. Och dessutom försvinner den lilla havsfrun också...i februari ska hon ner till Shanghai och världsutställningen där. Inklusive vatten från Köpenhamn.

Köpenhamn nästa

Ett kort litet inlägg bara. Håller på och försöker göra min favoritsysselsättning (...inte) - dvs packa. Tidig start imorgon bitti.

Jag är på väg jobbresa till Köpenhamn. En julresa med 40 personer. Inklusive sonen som har fått två dagar ledigt från skolan, så det blir lite kul. Han är ju 15 år och så pass självständig att jag inte behöver 'ta hand' om honom på det viset och därför går det bra att han kommer med. Ska bli kul att få med honom.

Ska bli intressant att se om det märks mycket av det kommande klimatmötet - vi åker ju hem dagen innan den egentliga startdagen, som är den 7 december. Just nu pågår en hel del intressanta klimatutställningar åtminstone, så vi får se om vi hinner ta en sväng förbi någon.

Jag ställer ju aldrig in mig på att jag ska göra det eller det på egen hand eftersom jag inte är på semester, utan på jobb och jag aldrig vet vad som dyker upp och behöver åtgärdas eller tas om hand. Men finns möjligheten så plockar man fram det där intressanta som legat där. Eller så kanske man helt enkelt njuter av att ta en lång strosande promenad, som tex i Cannes i oktober, när jag bara njöt av en lång promenad längs med hela Croisetten och tillbaka.

Få se om det blir något litet textinlägg från den kungliga danska huvudstaden. Tänkte släpa med kameran förstås, så sen blir det bildinlägg efter hand. Fast jag måste ju beta av lite Italien till också :-).

På gensyn!

Vinprovning på Villa Pillo i Toscana

Hej. Nu tänkte jag berätta vidare om den resa till franska Rivieran och Italien, som jag jobbade på i början av oktober i år. Det var en 10-dagarsresa med ett riktigt härligt gäng. Vi flög ner till Nice och sedan åkte vi vidare med buss. Bodde några nätter i här och några nätter där.

En av de dagar vi spenderade i Toscana, så rullade vi iväg söderut.

Till Villa Pillo, Gambassi Terme närmare bestämt. (Via Volterrana, 24 - 50050 Gambassi Terme, tel 0571 680212 email villapillo@leone.it)

Vi började besöket med en rundvandring i vinets spår, från druvorna som kommer in från vingårdens fält till buteljering och lagring.

Jag har varit på ett flertal vingårdar och -provningar vid det här laget, men det som var nytt för mig också, var att få se när de hängde druvklasar till torkning uppe på en vind.

Druvorna torkas här uppe från september-oktober till och med februari ungefär och sedan pressar man dem till söta smakrika viner.

Meningen är att naturens växlingar ska påverka torkningsprocessen så därför är det bara nätfönster för. Den enda gången de kan behöva gå in och påverka processen är om det blir alltför hett och stillastående luft för länge. De kan de sätta in fläktar. Annars ruttnar druvorna.

Några av de viner vi provade

Vi provade åtta olika viner så stämningen blev högre och högre :-) och det var muntert.


Dessutom fick vi förstås lite tilltugg till i form av ostar, korvskivor, brödbitar osv Samt lite cantucci givetvis, som grädde på moset tillsammans med ett av deras dessertviner. Cantucci är hårda små mandelskorpor som du SKA doppa i ditt söta dessertvin. Mums.

Tjejerna i shopen

Efter provningen var det fritt fram att köpa med sig hem - viner och olivolja, som de också producerar på gården. Sedan rullade vi - kulle upp och kulle ner ytterligare en liten bit söderut. Allt under glad allsång! Till den gamla medeltidsstaden San Gimignano, vars besök jag tänkte berätta lite om i nästa inlägg.

Upplevelser och intryck i Hong Kong

Ni Hao (= Hej - lovar inte att det är rätt stavat ;-)...)

Har varit på en fantastisk och intressant storstadssemester till Hong Kong med min man. Det är en stad (ja eller egentligen en Särskild Administrativ Region) med tusen olika ansikten.

Allt från små trånga gator där tandlösa kineser äter nudlar vid ett gatustånd och elledningarna hänger som juldekorationer till eleganta gator a la Fifth Avenue i New York med glaspalats och långa rader av modehus, som tex Gucci, Yves Saint Laurent och Prada.

Vi har vandrat och vandrat och vandrat. Ätit middagar uppe på restauranger med fantastisk utsikt över glittrande skyskrapor...

Utsikten från The Deco Café. Delvis dold av ljuvlig skumpa med jordgubbar i. Thanx for the advice about the place, Lena :-) !

...i en roterande restaurang uppe på 62 våningen i en skyskrapa, liksom på 'hål-i-väggen-ställen'. Jag har tagit säkert 500 bilder, vi har pratat med människor och lärt oss en massa saker.

Fnissande, glada skoltjejer

Jag har varit och tittat på tai chi i en park en tidig morgon, vi har besökt The Giant Buddha, som är 26 meter hög.

Vi har tagit Star Ferry över sundet några gånger, vi har åkt skramliga lokalbussar och urban taxis.

Däremot har jag bara varit på internet fem minuter och det var för att checka in vårt flyg och försöka få så bra platser i flyget som möjligt (vilket lyckades :-).

Eftersom det här främst är en jobb-blogg, så tänkte jag faktiskt fortsätta med min Italien-resa som jag gjorde i oktober, men jag kommer nog inte att kunna låta bli att slänga in ngn Hong Kong-bild emellan.

Härlig beskrivande artikel i Allt om Resor

Jag måste bara saxa Iris Kihlmans artikel i Allt om Resor som handlar om vandring i Cinque Terre. Här hittar du också länken till originalet.

Cinque Terre
För alla vandrare
TEXT Iris Kihlman

Vilda vackra berg stupar ner i ett turkosblått hav. Fem medeltida byar, med hus i terrakotta, rosa och ockra vilar halvt dolda i yxhugg till vikar i den klippiga kustremsan. Det är Cinque Terre, nationalpark i norra Italien. Stendött för partyfolket, men rätt plats för människor som vill vandra och bara söker lugn och tystnad.

Gryningsljuset silar in i mitt hotellrum genom gröna träjalusier. Jag går ut på terrassen, där vinrankor och lila bouganvilla klättrar på stenmuren och ett fikonträd sträcker in sina stora flikiga blad över murkanten. Solen har just kravlat sig över bergskammen och belyser klostret uppe på klippan på andra sidan byn, medan husen och de smala gränderna här nere i dalgången ännu kurar i skugga. En kvinna kommer gående nedanför mig på gatan, med doftande nybakt foccaccia i handen, bageriet ligger precis runt hörnet.

Allt är som det brukar vara på morgonen i vilken italiensk småstad som helst, bortsett från en sak. Tystnaden. Det enda som hörs är den spröda klangen från en kyrkklocka. Inget knatter från vespor, inga tutande bilar. Jag befinner mig i Monterosso, den nordligaste av de fem byarna i Cinque Terre, en 14 kilometer lång kuststräcka mellan Genua och Pisa. De andra byarna heter Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore. Här har människor levt i minst tusen år, byggt terrasser längs bergssidorna och odlat vindruvor, trakten är känd för sitt goda vitvin. Bergskammen skyddar och ger ett bra odlingsklimat.

Men bergen har också gjort byarna svåråtkomliga. Havet var länge den enda kontakten med yttervärlden, härifrån kom handelsfartygen, men också härjande pirater. Mellan byarna och upp till odlingsmarkerna tog man sig till fots på smala slingrande stigar. 1924 var järnvägen längs kusten klar, fortfarande bästa sättet att ta sig hit. Först på 1960-talet byggdes bilvägar, som bitvis är ganska dåliga. Och längre än till vägbommarna i byarnas utkanter tillåts man inte köra.

Isoleringen, som förr var ett nödvändigt ont, har i dag blivit en tillgång och ett sätt att locka medvetna turister. Området är både nationalpark, marin nationalpark och ett av Unescos världsarv. Särskilt viktigt anses det vara att bevara de gamla terrassodlingarna. Omtanken om miljön är påtaglig. Hotellet där jag bor har sopsortering och lågflush-toa. Inga storhotell får byggas, turisterna hyser in sig i små familjehotell eller privata uthyrningsrum. Här kan man i stället erbjuda sån lyx som frisk luft, rent vatten och 10 mil vandringsleder kors och tvärs genom ett unikt landskap.
På med de nyinköpta kängorna! Jag har tänkt mig en riktig upptäckardag, få en överblick över området. Men först en kort tur i de närmaste kvarteren.

Några gubbar sitter på en bänk utanför kyrkan San Giovanni di Battista och synar mig förstrött. Kyrkan ser ut som i flera andra byar i området, byggd i vit och grönsvart Carraramarmor. Det måste ha varit svårt att få hit tunga marmorblock på 1300-talet. Så fick det också räcka med kyrkan. De terrakottafärgade fasaderna på husen runtomkring ser också ut att vara byggda av massiva stenblock. Men det är bara fusk, skuggningen från murskarvarna är ditmålade utanpå rappningen. Tittar man noga efter så ser delar av stan ut som en teaterkuliss!

Nere vid Piazza Garibaldi och den lilla hamnen kryllar det av vandringsklädda turister, som väntar på passagerarbåten som går längs kusten. Jag hör tyska, engelska och italienska. Amerikanarna är högljuddast. Och flest, sedan amerikanen Rick Steve upptäckte Cinque Terre och började skriva populära guideböcker. Tyskarna är hurtigast, säger Fulvia, lokal vandringsguide. De klämmer Il Sentiero Azzurro, ”den blå vandringsleden” längs havet, genom alla fem byarna på en dag.
Själv går jag genom en gångtunnel i berget bort till Monterossos nya stadsdel och kliver på tåget till Vernazza. Det är knökfullt med folk och jag får stå, men resan tar högst tio minuter.

Vernazza är nog den charmigaste av byarna. Huvudgatan är smal och leder ner till torget vid hamnen. Jag låter mig gå vilse i slingriga gränder, så smala att man knappt kan gå två i bredd.
Massor av trappor, nya spännande vinklar, färgflagnade rosa, pistagegröna och saffransgula hus, som klänger tätt intill varandra uppför klippan. Tvätt hänger på linor mellan husen, vindruvor hänger i rader i lokaler i gatuplanet. Bortsett från att tåget nu och då dundrar förbi en bit ovanför byn känns det som att vara förflyttad till en annan tid.

Nere på torget vid den lilla viken sitter människor på uteserveringarna under knallgula parasoller och äter glass eller tar en espresso. Färgglada fiskebåtar ligger ankrade ute på det nästan osannolikt kristallklara vattnet, man ser stim av småfisk och stenarna på sjöbotten. Några barn badar från klipporna nedanför kajen. Måsarna på piren lyfter skränande när turistbåten lägger till.

Från båten ser jag kusten i lätt dis. Byn Corniglia, den enda som inte ligger nere vid havet, tronar som ett örnbo högst uppe på en hundra meter hög klippa. Inte långt därifrån vilar Manarola nere i en vik. De fyrkantiga pastellfärgade husen sägs ha inspirerat konstnären Paul Klee att måla sina färggranna kuber.

Mellan Manarola och Riomaggiore syns Via del’Amore, kärlekens gångstig, uthuggen som ett sår längs sidan av berget på 1920-talet, för att rallarna lättare skulle kunna ta sig fram medan man byggde järnväg. Innan dess hade byarna inte haft särskilt mycket kontakt med varandra. Misstänksamheten grodde, man talade olika dialekter och det vanliga var att man gifte sig ”inombys”. Nu kunde ungdomarna mötas halvvägs mellan byarna. Och gör det fortfarande. Bergväggarna är fulla med graffiti och kärleksklotter i stil med ”Stefano ti amo”.

I Riomaggiore, den sydligaste av byarna, kliver jag i land. Här är färre turister än i Vernazza. Hamnen är så liten att fiskebåtarna inte får plats. Efter dagsverket vinschas de upp på land med en vajeranordning. Jag går uppför den branta huvudgatan. Den är byggd över ett vattendrag, jag kan se och höra vattnet genom galler i gatan. Tillgången till färskvatten var en gång en förutsättning för att människor skulle kunna bosätta sig här. Längre upp i backen finns en gammal kvarn.

Med en grön elbuss åker jag upp mot klostret Montenero. Där bussen stannar liftar jag med en motordriven vagn som skramlar längs en stålskena uppför sluttningen. Den här typen av vagnar är ursprungligen avsedda för att transportera vindruvor och vinodlingsarbetare, men forslar numera också en och annan turist.

Här uppe råder frid och ro och en milsvid utsikt. Solen skiner, jag sitter på klostrets uteservering och äter en enkel, men fantastisk lunch, bruschetta med pesto, friterad baccalà (fisk), oliver och fårost med honung. Naturligtvis nedsköljt med ett glas vitt Cinque Terre-vin. Här skulle jag kunna tänka mig att bo några dagar, det finns rum och små stugor för uthyrning.

På eftermiddagen blir det äntligen vandring, från Vernazza till Monterosso. Först är det rejält uppför, i trappor och på steniga smala stigar kantade av fikonkaktus och agave, blommor, buskar, träd och slingerväxter. Mot havssidan stupar berget brant. Bäst att hålla ögonen på var jag sätter fötterna och inte snegla alltför mycket ut mot det oändliga blå. Två gula fjärilar fladdrar förbi. Fåglar kvittrar, cikador spelar. Det doftar tallbarr, honung och vilda örter av obestämbart slag.

När jag har kommit en bit på väg vänder jag mig om och ser ner över Vernazza. Utsikten tar fullkomligt andan ur mig – eller är det den häftiga stigningen upp till 165 meters höjd? Det är svettigt det här, innehållet i vattenflaskan minskar snabbt.

Efter ett tag planar stigen ut. Ibland går den in i rena trollskogen, stora skuggande träd, en gammal stenbro leder över en bäck. Ibland passerar vi terrassodlingar med vindruvsplantor, eller knotiga gamla olivträd. Terrasserna är imponerande, byggda sten på sten utan murbruk, den sammanlagda längden lär vara 1 100 mil! Stigen går neråt, uppåt igen och efter en och en halv timme skymtar vi Monterosso.

I den sista nerförsbacken passerar vi en citronlund. Där, mitt bland träden, står en man och pressar färsk citronjuice, som han säljer för en euro per glas. Gissa om det lockar törstiga vandrare! Men när vi vill ta ett foto av honom tvekar han. Han har inget tillstånd att sälja. Antagligen skulle han heller inte få det om han sökte, då skulle det snart finnas försäljare i varje buske längs leden.
En blodröd sol håller på att sjunka i havet när jag kommer ner till byn. Jag ser fram emot en riktigt god middag med fisk och skaldjur. Och jag längtar efter att få vila mina trötta ben. I morgon kommer jag att ha träningsvärk. Men det var det värt.


Så långt Iris Kihlman och Allt om Resor.

Och i nästa inlägg fortsätter vi till Toscana med både vin- och chokladprovning bla. Arrivederci!

Riomaggiore - Cinque Terre

När man kommer fram till Riomaggiore så kan man antingen gå till vänster och uppför en trappa för att vandra tex Via dell'Amore, eller så kan man gå till höger genom tunneln du ser på bilden ovanför - för att komma till själva bykärnan och hamnen i Riomaggiore.

Eller så gör du som en del av oss, går snett till vänster och uppför en gata som blir smalare och smalare och som leder dig över berget och ner på andra sidan till bykärna och hamn. Högst upp var utsikten över havet fantastisk men igen...inga bilder tagna där?

När vi vek neråt mot bykärnan så gick vi bla på den här smala lilla trappgatan.

Och här är en annan smal liten mysig bakgata som gick igenom.

Härlig restaurangskylt. Klicka på den för att se detaljrikedomen!

Se hur bergen skivar sig lodrätt. Klicka på bilden för att se den i större format.

Riomaggiore sett lite ovan ifrån - jag knallade uppför de branta gatorna och tog bla den här bilden.

Citroner

Rolig liten ambulans som var tvungen att stå parkerad på tvären pga den branta lutningen.

Här saxar jag lite ur Iris Kihlmans artikel i Allt om Resor angående Via dell'Amore. Vill du läsa hela artikeln så läs nästa inlägg där du också hittar länken till originalplatsen.

Mellan Manarola och Riomaggiore syns Via del’Amore, kärlekens gångstig, uthuggen som ett sår längs sidan av berget på 1920-talet, för att rallarna lättare skulle kunna ta sig fram medan man byggde järnväg. Innan dess hade byarna inte haft särskilt mycket kontakt med varandra. Misstänksamheten grodde, man talade olika dialekter och det vanliga var att man gifte sig ”inombys”. Nu kunde ungdomarna mötas halvvägs mellan byarna. Och gör det fortfarande. Bergväggarna är fulla med graffiti och kärleksklotter i stil med ”Stefano ti amo”.